skärmen kastar sitt ljus i mitt ansikte ansiktsplask det går inte att utplåna mörkret som gräver sig in i huden under mina ögon gamklor som hungrigt sliter kroppen dras ned mot golvet precis under sängen ett magnetfält uppbyggt och jag en klump metall oföränderlig dras nedåt den enda vägen jag kan färdas kroppen och sinnet allt är korrupt motsägelser slängs ut genom fönstret på marken invid blommorna som börjat växa där de skiftar i färg beroende på kalkhalten i marken
ryggen kröker sig över sig självt axlarna faller framåt tankarna är inte här inte vid morgondagen utan längre bort där de inte borde vara varför alltid denna framtidstanke fyller kroppen med oro som hett kaffe som skållar både läppar tunga svalg och hals ingenting att göra åt går inte att stoppa känslan av den brännande rännilen som far in i djupet av kroppen kan du säga att det kommer inte kännas om ens fem minuter
käken är den enda delen på huvudet som vi kan röra att det endast är en del är underligt det känns som fler för ovanför halsens slut är det mycket som maler att du åter trädde in i min värld stör mig för du frågade inte fast du frågade och jag ville att du skulle fråga men jag ville inte ha frågan samtidigt jag vet inte men jag vet att jag med orden inte vill ge mig till dig igen
No comments:
Post a Comment