7. guilt

you have violated one of your own standards. do something immediately.  make it right. change your present and future behavior.

sunny celebrations

yesterday we celebrated the fact that we are students soon to graduate from thirteen years of studies. how do we stand it?  I do not know how you do in other countries, we sweeds tend to celebrate strange things in even more strange ways than everyone else. Midsummer Eve for example. anyhow, we listened to some songs the school choir sang, a speech that was way to long and then we, screaming of happiness, put on our hats and walked far away from the school yard to sit in a park all day, having a most jolly time in the fantastic sun and simply enjoying life.

and you didn't think that I would hear it?

the great american

6. disapointment

you need to realize your expectation is not going to happen. change your expectation of the outcome according to the circumstances of what you try to achieve. listen to yourself.

5. frustration

change your approach to achieve your goal. be flexible.

4. anger

signals than an important roule you have in your life has been violated by somebody or yourself. communicate your standard.

3. hurt

you have an expectation that has not been met. a loss. evaluate if there really is a loss.

vi glömmer att det är svalare i skuggan för solen ligger på och lyser, gör allt så förbannat varmt för stunden

vi låter oss luras av solen. från ljusårs avstånd kastar den sitt skimmer till vår värld. skänker sitt ljus till oss, så att vi kan jaga solkatter längs husväggarna och bländas av dess reflektioner i glasen. vi låter oss luras. för solen väcker världen, får människor och växter att vakna. får staden att sucka med liv. andas lätt om morgonen. ljuset och värmen som den ger får oss att tro att det nästan är sommar. för alldeles snart är det maj och jag behöver nog inte jackan idag heller. men vi glömmer att det blåser. och vi glömmer att varje hus i staden kastar en skugga på trottoaren. vi börjar även jaga solsidor.
när solen väl är här, skänker oss den värme vi länge längtat efter och det ljus vi saknat sedan augusti och september, tar vi på oss solglasögon. vi låssas att vi tar säkra steg, men egentligen flackar blicken där under. vi tror vi kan lura staden. vi tackar solen för att vi kan dölja oss från omvärlden. och vi knyter också armarna i knopar, för att hålla tröjorna närmre. vi märkte visst att solen dalar även idag och skuggorna blir fler.
men snart, inte riktigt än, är allt detta lögn. för solen kommer än dag och några dagar efter det, att värma våra bara ryggar och slicka oss i ansiktet. och vi kommer då inte behöva oroa oss för skugga, vi kommer snarare söka den. och vi kommer inte oroa oss om vinden, vi kommer istället tacka den. för att den skänkte oss aningen svalka i den heta sommaren.

2. fear

it's useful with fear. a preparation of dealing with something and to avoid the negative consequences of what is coming up. decide on focus on it working.

1. uncomfortable

change your state. clarify what you want and take action in that direction.

0. feelings

identify the signal, appreciate the message. change your perception, procedure and/or behavior.

ständig förändring tillbaka till samma punkt på en annan plats

hur ännu en dag åter skapas, slutar inte fascinera mig. samma eviga process. ingen dag är den andra lik. precis som det sägs vara med snöflingor.
rotationen och solen får världen att ständigt förändras. skifta i skepnad, byta form men med bestående komponenter. i ett förutsagt kretslopp som ingen annan kan kontrollera. vi kan väl försöka, men då kommer allt gå åt helvete, förr eller senare.
solen stiger. vi vaknar till ny. efter en sömn med en dröm disig eller klar, eller tomma och nollställda. stiger och följer dagen. leder den, tar med den på vår färd. leva mycket leva länge leva intensivt i perioder leva i stillhet där knappt en tanke sker. vi girar genom dagarna, vi har också banor att följa. träffar rätt träffar målen kanske träffar vi också molnen, om vi har tur. och solen dalar, inte sakta utan i samma takt som den steg och vi kanske somnar då, eller somnar sedan för att åter vakna till en ny dag, fast med de dagar som just passerat i ryggen. ny dag med nya förutsättningar fast under samma förutsättningar på ett annat vis men på samma sätt, ändå.

nära igen, i alla fall närmare

vi pratar verklighet du och jag ja, vi pratar verklighet som om vi inte gjort annat fast det var för länge sedan, ett bra tag sedan vi pratade när pratade vi sist? det spelar ingen roll för vi pratar nu och jag är ett-annat-ord-för-glad-fast-med-samma-betydelse-men-med-en-djupare-innebörd över att vi äntligen har varandra, hittat vägen tillbaka och som leder fram till något nytt. plötsligt utan ansträngning. en trygghet som återvänt. hamn brukar de säga, i alla fall det nautiska folket och så skulle jag väl kunna uttrycka mig om dig också. fendrarna är framme, ankaret lossat. låt mig ligga i hamn för ett tag. kajplats 14 om du undrar. du en hamn i det enfaldiga vardagsbruset av tingeltangel och prassel.

vakna till din egen sanning

visst sa du att du skulle förändra dig visst hörde jag dig viska orden, fram mellan fuktiga läppar av hala lögner och inte ens försök. lovord som du trodde skulle ta er någon annan stans. du log lite sa att du skulle bli annorlunda nu att du skulle duga för en sådan som honom, men du ändrade dig halvvägs. jag tyckte nog det var bra.
krampaktigt sträckte du dig ut i verkligheten, med dina handlingar som sa jag vill att det ska vara över nu. du ville visst ha lite lugn och ro. jag lyssnade på dina ord som blev till din egen vaggvisa. svepte dig in i en ljusare värld där du kunde andas för ett tag. en kokong av ögonfransar och verser och refränger där du kunde skrika dig hes.

happening

holding breaths shut eyes the body stiffened
words no words with meaning no action made
from accusation to plead and back
and then?
the next move?
telling me nothing at all: no explanation no words with meaning
no effort made, you do not dare
just as I thought
but did not hope for

vad ser du nu då?

frågade du och jag svarade per automatik för mitt huvud letade febrilt men jag kunde inte finna svaret fast jag vet att jag visste det för inte alltför länge sedan. det var sanningen jag levde i då och som om jag nu med din fråga väcktes ur en dimma så tjock att jag inget kunnat se, inte märkt att jag blundat utan istället levt med explotionerna av tusen fyrverkerier på insidan av mina ögonlock som min verklighet. men jag kunde inte komma på det nu. jag kunde inte se. för orden som kröp fram ur skuggorna av mitt huvud var antingen repliker jag känt till som sanningen eller ord som var för egoistiska för att kunna uttryckas. istället svarade jag med en tyst viskning jag vet inte.

och vi skall påminna oss om att detta inte är friheten

vi spenderade vårdagen med att jaga efter solen. välja vår vägar efter den, men mest var det nog våra ben som bar oss, dit de kände för. som om friheten i sinnet kommer med vårbrisen och solljuset som tvingar blomstret att vakna.

vi pratade lätt om komplicerade saker. liksom tid, varför så beroende av den? arvet och miljön, tänk att kontrollera det. och att fångas i sökandet efter frihet. livet har många frågor, behöver vi verkligen lika många svar? finns det något kvar av livet om vi får facit i hand varje gång?

på Systrarna Helin Voltaire

till kaffet gick vi in och satte oss. kappan tog jag på mig för jag tyckte det blev svalt, trots det mirakulösa väder som vart finare än vad jag kunnat föreställa mig om morgonen. kaffe med mjölk, kanel pudrat överst. drack kaffe sist i förra veckan. drack nu kaffe för att jag kände att det var läge. även fast det var vanligt bryggkaffe från glaskupor med röda handtag, kände jag att det var befogat. det är inte ofta saker blir befogade under omständigheterna som förändras inifrån och därför och endast därför blir befogat till anledning av detta. men nu var det så, helt enkelt. kaffe giv mig styrka.

från malm till malm på 1h

kände mig agressiv, hoppades att jag såg agressiv ut. så att folk skulle bli rädda, hålla sig undan och gira där jag kom klivandes med mina långa steg. kände meg kaxig, som en 14-åring som plötsligt fått för sig att göra uppror. obestämt mot vad. mot allt och ingenting.

hade kjol på mig. har aldrig haft kjol förut, tror inte ens jag hade det när jag var tio och flickor hade flätor och hoppade hopprep. jag spelade bandy med grabbarna. inte gick det att ha kjol då. för första gången kände jag mig bekväm i kjol. hade den i midjan och vek upp den så att den blev kort, sådär som du gjort, du inspirerande och energifyllda människa. vad skulle jag nu göra utan dig? min friska fläkt.

hade luvan på. trots värmen. spärrade in mig själv. håret med topparna som var lika ljusa som himlen längst bort, böljade i vinden och svallade med mina steg. den rutiga kappan i armväcket, väskan hängandes från axeln. passa er. jag lovar: jag bits!

quote

på Sture Konditoriet

en lättnad att höra annat pladder. slippa fjortisgnabb om vem som sa vad. utan i smyg ta del av andra konversationer, där personerna utbyter ord. väsentligheter. skeenden. lyssna till ryskans böljande vågor, höra dess stigande och dess fall. njuta av att ingenting förstå och ändock, och kanske just därför beundra dess rytmik och klang. jag ler vid deras skratt.

en skillnad att bli bemött med leenden när jag i mina tunga skor stövlar in på caféet. vid disken ta av mig solglasögonen och få responsen "vad fin du är" och som svensk mumla en smått generad tacksägelse till svar. stiger in i salongen, sänker drastiskt medelåldern. är det därför de ser upp och ler, de gamla? som med en förträfflig vana äter sina bakelser och trots att de gjort det i en evighet längre än vad jag kan föreställa mig, unnat sig en bakelse varje onsdag eller varje dag vid klockan två, gör de detta med det yttersta närstudium, betänkenhet och omsorg. en respekt mot verket och konditorn som inte finns idag hos dagens folk (?), oj jag låter visst som de sura och bittra men håll med mig att respekten har svalnat... deras syn har blivit sämre och rörelserna långsamma. kanske är det jag som ser det så. kanske känner de sig fortfarande 25 och att deras rörelser, i deras sinnen fortfarande är mjuka, lederna nyoljade gångjärn och synen, ja den blev ju redan dålig vid 45. så kanske det inte är så stor skillnad när allt kommer omkring, från nu och då, men tänk vad de hunnit vara med om. en omvälvande utveckling. jag undrar över deras historier, som format dem och därmed deras liv.

bilderna

förevigade ögonblick
försvinner aldrig
hur mycket, du än skulle vilja
ljus in genom linsen fastnar
på negativet skapar
skuggor toner blir till bild
din blick: så frågande, ditt kroppsspråk tillbakahållet
som rådjuret på väg över vägen
träffad av bilens lyktor
rädd
att bli sårad?
du anade inte
att dina egentliga uttryck starkt lös igenom
hade du låtit mig ta bilderna då, om du vetat?
jag log med dig
mellan tummen och pekfingret
du trodde du kunde
dölja dig för mig
jag såg rakt igenom dig
såg dig
jag är ledsen för det, att din charad inte lyckades
som den annars alltid gör

by Nina Andersson

today Nina and I did a incredible story on fashion. it was the best! our minds are synchronized. we had a tremendously good time making fun out of the seriousness that fashion has become over the past years. today no one can joke about the industry. it's hyped up to a level where everyone pads around on their tiny toes, to scared to utter a word that might harm them, the fashionistas or their words to be wrong in the context of fashion. therefore we did this job. "beauty where something is wrong". ugly faces, clothes put together in the most incredible way and very, very cool fashionable poses, as the cherry on top of all this yummy bowl of chocolate ice cream.

the story of the Sweden-dress: in the beginning of the nineties Sweden had become quiet racist to be frank. Nina, who strongly stood out from this mad ass crowd had this wonderful dress made with help of a friend. in the ninth grade, at the age of fourteen, she wore the dress together with clogs, plaits and flowers in her hair. could anyone possibly be more of a Sweed? do not think so. that's the spirit, that's the power of independence. me like.

I wore it together with a wonderful Ida Sjöstedt dress.

the official life

where I tell you I'm good thanks, I'm perfectly fine
perfectly fine...
in which I tell you nothing,
in which I have already told you all there is to be said
the official life,
not even a half-life
yet the truth I put you in

unit

heart beat heartbeat
rhythmic breath, . . -
gulp down shimmering water bottle in plastic
clears the view
with its purifying character, rushing through the body
see-through
and then
they came to me all at once, still they were in order, the words
events emotions, which until now only have been in pictures in my head
did not dare before
formed themselves on the screen
and my mind
clear as water sunlight soul almost
yet vague sense of hope...
mind and body
linked together tighter than I thought

understood

now new episode

where I learn to breath on my own, hear my heart beat on its own

picked up pictures from printing 02

picked up pictures from printing

shot by me, and mum. with film. no retouching. more is to come. also have a look here.

vad spegeln säger

jag vet inte om du upplevt det, därför skall jag tala för mig själv när jag nu säger: att det finns dagar som jag vaknar upp och tycker mig se annorlunda ut.
när jag om morgonen vaknat, orkat kravla mig ur sängen, upp från de varma och fluffiga täckena, då jag vant mig vid ljuset som fyller rummet vid den här årstiden som plötsligt uppstått, lyser igenom de ljusa gardinerna och gått till badrummet, finns det dagar jag upptäcker en förändring med mig. jag stannar upp. tittar tillbaka på mig själv. vänder och vrider och försöker komma underfund med vad det är som hänt, vart förändringen skett. när jag inte kommit fram till någonting, som jag vanligen inte gör, gör jag några fula miner, borstar tänderna och går upp till frukost.
dock brukar detta vara kvar i mitt sinne under dagen. och jag undrar om det är en förändring som verkligen skett på utsidan, eller om det är sättet jag ser mig själv på som förändrat hur jag verkligen ser mig och det är därför som jag tycker mig se en förändring? spekulationer och spekulationer...

musik och jag

det var länge sedan jag lyssnade på musik. det hindrar mina tankar, brukar jag säga. därför antar jag att jag tänkt mycket den senaste tiden. du påpekade det och fick mig att inse att så nog är fallet. att jag bara inte lagt märke till det själv.
det stämmer. jag kan inte lyssna på musik och tänka samtidigt. det låter inte vidare intelligent, men om jag också säger att mina tankar är som meningar på vågor från luften som svävar in från himmelen, kanske du förstår mig bättre. för musiken blockerar mina egna vägar som banar sig ned från skyn, hindrar orden av pärlband från att likt en orm närmar sig sitt byte, fast mycket trevligare, komma slingrandes ned till mig. det är som ett flöde som väcks i min iakttagelse. och orden svävar inte bara ned från himmelen, utan också ut ur varje ting jag ser. tingen och företeelserna är som startskott för beskrivningarna. de börjar där, tar sats och skjuter ifrån. som en simhopperska på sin trampolin. landar först när meningen blir rätt, stämmer överens med vyn.
därför har jag inte lyssnat på musik. för jag har tänkt, tänker fortfarande. men nu, när jag varken vill eller orkar tänka mer, känns musiken gammal, förlegad och fel. ingenting passar. ingenting är rätt. jag har hört det förut. nu vill jag ha nytt. mer.

note to self: 2010.11.17

the disadvantage of close friends is the fact that I hardly can hide anything from them. it becomes difficult when I want to protect myself, to dodge a blow for a while and save them the trouble, because somehow they manage to see right through me. (am I that obvious?) as if I were made out of glass, or diamond as some say. however they also said I was more to the soft on the inside.

spare time spending

I promised myself several things this year. from personal development, what I want to have done during the year and so on. one of these things where to watch movies more often.
until now, I would say, I have been a useless movie-watcher. I don't fall asleep when watching a movie, I could never do that but I just haven't had the habit to, or considered myself to have the time to watch a movie... yesterday I watched two films, improvement I would say. one of them were Closer.

understand that people come and go

I am trying my best to, still somehow I manage to get the messile launched right through me. moreover I also received the blast wave, as a welcoming present back to reality.

om natten kommer tillbaka ska jag le i sömnens stilla flykt

om morgonen har jag börjat vakna till minnet av drömmen jag just drömt. det var länge sedan sist men nu har det börjat ske oftare. i drömmen är det samma figur som framträder, i scenarion jag önskat hänt. i drömmen sker det som tiden tog, det som aldrig skedde, det som aldrig gavs till verkligheten.
den första drömmen i ledet som nu de senaste nätterna följt, var en dröm jag drömt för några veckor sedan i vilken jag sprang över Slussentorget för tiden var knapp, du skulle snart försvinna. om jag minns drömmen rätt hann jag inte, jag var helt enkelt för långsam eller du kanske för snabb. jag vaknade med den totala chocken i varje cell. jag skrynklade ihop mig själv och somnade med ögonbrynen tätt sammandragna.
nu vaknar jag om morgonen med ångestdrabbad förundran och en liten gnutta lycka av vad som just i drömmen hänt. för drömmen var fin nästan vacker, dock fylld av vemod och sedan en önskan om att det var verkligheten själv. men jag lägger mig i sängen tänker att jag hoppas att jag drömmer en till dröm även i natt. och jag tror att när jag slutar drömma, hoppas att jag ska drömma, kommer jag att kunna uppskatta verkligheten igen. jag får se när det slutar.

all we need

vårkänslor?

precis som tankarna i mitt huvud blir till ord blir till meningar av det jag iakttar observerar det jag ser tror mig se det jag känner eller trodde mig känna eller som du kanske kände då en gång men kanske inte nu för tiden flyter som vatten under höga broar, kan vi skapa vår mening här i tillvaron utblandad med meningslösa andetag en tillflyktsort bort ifrån det vi inte kan ta på vill ta på för luft är så svårt att ta på fast vi gör det hela tiden omedvetet kolliderar, behöver inte flytta dig ens en millimeter lägga betydelse i den mer än att andas och existera på ett vis eller två. tillsammans skapar vi kedjor händer som håller i varandra hårt inte släppa taget ens för att ta upp cigaretterna inte nu gör det med andra handen med en hand rök med fel hand rök med båda inte släppa taget inte släppa nu jag gör också uppoffringar och röker med vänster. kroppsvärmen värmer upp från handen genom armen tänder ett leende tillbaka och våren är visst här nu trodde inte på det när du sa att den skulle komma men tids nog var det du sa, visst sa du?
jag bläddrade bland gamla skrivna sidor pappret lent och inte skrikigt vitt mer champagnefärgat i sin karaktär jag kände över sidorna de gamla orden jag glömt och det var fint att minnas att vintern var ljus för snön lyste, innan det blev slask vill säga och nu är den borta och det är vår. att det hände. jag tror knappt på orden.

observation inifrån, till ut. ja, kanske till ut

pizzakartongerna stod lämnade i köket ensamma och förlista, vrak av en måltid som förmodligen snabbt var över. käkar som förgör strukturen. en process där muskler samarbetar. locket lyfte jag inte ens på, för att se efter om där fanns några skeppsråttor kvar. några unkna bitar. det lockade mig inte. inte ens endast för nyfikenhetens skull. för att se efter vilka de var, om de var av dem som lämnar kanterna kvar.
själv dricker jag te. ensam uppe i köket fast jag sitter i matrummet, om det skulle intressera någon eller intressera mig i efterhand. förmodligen inte men där sitter jag. jag dricker Liptons English Brakfast. det te som absolut inte har en smak värd att nämna. trodde aldrig jag skulle dricka Lipton. trodde verkligen aldrig att jag skulle finna det något mysigt att dricka English Breakfast, men då ska det vara mjölk i. jag tog inte mjölk. det är ju trots allt kväll... de döper te som om jag drack hela nationen. som om denna tepåse representerade allt vad England har att erbjuda mig till frukost. hela den engelska frukosten har jag i min kopp. vad sker då när jag börjar dricka African Rooibos?
hela dagen har jag gått omkring och känt mig olustig. som om något sitter på fel plats och skaver i min sida. som en lapp i en tröja som man klipper bort för att den river huden röd. en liten lapp men tänk vad den kan göra. om den bara får sin tid... kanske är det jag som är på fel plats. kanske i fel tid. kanske är jag inte ens här. och inte ens där, men vart är jag då? vad är jag då som inte kan placeras i tid och rum? förmodligen inte mycket alls. förmodligen ingenting.
de sista raderna lät för negativa för att vara i min smak. men jag dricker English Breakfast från Lipton utan mjölk, varken socker: så vad har jag att säga om smak egentligen?
som varje dag funderade jag idag. funderade över känslan som smugit sig på. en vilsen jepard från en djungel långt borta. kanske inombords. kanske från utsidan till insidan till innanpå. jag kom inte fram till någonting. huvudsaken är hittills att medvetenheten väckts. får se vad jag gör här näst.

when it does not feel like chains I shall walk down that road again

when I feel the temptation I shall walk down that path again when I feel the urge and the eager I shall, and when the curiosity, the feel of need of discovery come to me I shall walk down that road again
in the meantime I shall let the weights around my ankles lighten, so that I will be able to walk again, a necessity for that path of mine

snart snart

25 sidor av ord: hej då.

jag har glömt lösenordet till min mac och skivan är inte här och jag fattar inte vad de menar på alla hackerhemsidor och jag är trött och orkar bara inte med mig själv så snälla slå mig med en stekpanna i huvudet för nu vill jag svimma och sova för ett tag

nu är jag trött på mig själv. jag orkar inte höra mitt pladder. varför framföra mina tankar och idéer jämt och ständigt? varför säga något alls? för ingen orkar lyssna längre ingen vill höra, särskilt inte jag. och mina enfaldiga tankar som maler på som gamla kvarnhjul. blir slitna men fortsätter likväl ändå.
jag är less på sättet jag formulerar mig och hur jag finner mina ord. vad är det för vokabulär jag har? rymmer jag inte mer? och svenska språket har för övrigt endast nio vokaler, hur enfaldigt är inte det? och jag finner konstiga liknelser och metaforer. hur drar jag mina paralleller, hur ser jag dem? och därför kan jag inte begripa att jag ens skriver nu. se, mitt inkonsekventa vis. men det är väl ett beroende jag har att skriva.
jag måste bli av med mina beroenden! för jag har tröttnat på hur jag vandrar i samma mönster, hur jag upptäcker dem fel och likväl fortsätter jag gå. vem är så dum att den gör det?
och jag är trött på att jag är klantig och rör till det, vanligtvis med ord. jag måste sluta upp att använda dem. de gynnar mig inte, gynnar ingen alls.

sömnbristens inverkan

skärmen kastar sitt ljus i mitt ansikte ansiktsplask det går inte att utplåna mörkret som gräver sig in i huden under mina ögon gamklor som hungrigt sliter kroppen dras ned mot golvet precis under sängen ett magnetfält uppbyggt och jag en klump metall oföränderlig dras nedåt den enda vägen jag kan färdas kroppen och sinnet allt är korrupt motsägelser slängs ut genom fönstret på marken invid blommorna som börjat växa där de skiftar i färg beroende på kalkhalten i marken
ryggen kröker sig över sig självt axlarna faller framåt tankarna är inte här inte vid morgondagen utan längre bort där de inte borde vara varför alltid denna framtidstanke fyller kroppen med oro som hett kaffe som skållar både läppar tunga svalg och hals ingenting att göra åt går inte att stoppa känslan av den brännande rännilen som far in i djupet av kroppen kan du säga att det kommer inte kännas om ens fem minuter
käken är den enda delen på huvudet som vi kan röra att det endast är en del är underligt det känns som fler för ovanför halsens slut är det mycket som maler att du åter trädde in i min värld stör mig för du frågade inte fast du frågade och jag ville att du skulle fråga men jag ville inte ha frågan samtidigt jag vet inte men jag vet att jag med orden inte vill ge mig till dig igen

give me a break

spring pushes the relics of the past winter and autumn away

känslan av att tiden är knapp

pulsen smiter åt hårt kring hela kroppen svårt att andas korrekt. jag tar knappt ett enda andetag måste påminna mig själv att andas men jag tänker att kaffe räcker nog täcker nog behovet. stressen blir till en blockad i hjärnan som gör att orden inte går att forma till meningar. för mycket i huvudet som cirkulerar kulminerar i någonting som inte blir till ingenting alls. hur kan ingenting bli? vänder tillvaron upp och ned allt blir aningen fel slår slint slår snett felen bränner till, hett gör ont.
och jag ser friheten långt där framme ack att det är så snart. alla fel och måsten blir till uppenbart när tiden skyndar på stegen vart jag än går. jag skyndar mig så snabbt att jag trots gamla skor får skavsår. med andan en aning i halsgropen och värmen som pressas ut på ryggen tror jag att jag gör det bättre.

vårtecken

citronfjärilen slungades i vinden, jag försökte gå i samma takt som den. fjärilen kastades av och an i luften, det förvånade mig att en sådan liten kropp till sådana stora vingar kunde hållas samman i dess färd. den kände av groparna som bildades i luften av solen som värmde, fick den att strömma, cirkulera osynligt framför mig.
blåsipporna stod i backen, varför säger vi att de står? framskjutna ur jorden. blåa fläckar som får marken att flacka, som en TV som flimmrar. färgfel. de gladde mig, att de klarat av att återvända. tänk att det låg snö här förut. jag minns den inte längre. förlåter kylan när solen kommer. förlåter snön och det grå slasket när solen ger naturen en nyanserad färgkarta.
och maskrosorna hade pressat sig upp mellan stenläggningen i trottoaren. hur lyckas det växa där? längs dammaiga landsvägar om sommaren där bilarna knappt märks i sin framfart för att de susar så snabbt förbi. täcker vägkanten med en film av smuts. eller i sprickorna i asfalten. att ett frö valt att landa där. rötterna gräver sig nedåt i det ytliga jordlagret och bladen väcklar ut sig mot skyn. den gula blomman, som om några månader kommer förvandlas till en ljusgrå boll, sträcker sig mot solen. kräver dess uppmärksamhet.

vad vi gör av livet

det är du som skapar dina egna begränsningar och möjligheter
ta och öppna dina ögon för dem
se
det är vad du gör det till, så gör
fråga dig inte "vart kommer live ta mig?"
utan "vart ska jag ta livet?"

ord om rosor

tusen rosor på mitt täcke
jag önskar att jag kunde plocka dem till dig
du skulle tycka om dem djupt röda och känn doften så fyllig och intensiv
snitta dem och ställa dem i varmt vatten
i en vas av tjockt, färgat glas
solen gnistrar igenom
tusen rosor med taggar som omsveper
dela värme med mig
när har någonsin endast ett täcke räckt?
om het sommarnatt räcker lakan
men sommaren är inte här än
tusen rosor talar sitt eget språk
vad betyder orden för dig
betyder de vad de betyder för mig?
skulle inte tro det

att skriva

jag har kommit på att jag älskar att skriva
ja, jag kan faktiskt uttrycka mig så
upptäcka vad som sker inom mig med orden
inte veta vart jag ska börja, förvånas av vart texten sedan får sitt slut och därmed nya tankar sin födsel
med texterna får jag perspektiv
jag inser vad som sker
för då jag inte fattar någonting av vad det är som faktiskt händer, tvingar jag mig själv att skriva
och när jag fått mig själv att sätta ord på det outtalade
då är det som att det börjar existera
jag vågar ta på känslan, på tanken
om igen och mycket mer
vågar erkänna för mig själv vad det är jag känner, tänker och har för idé
med orden beskriver jag känslan för att minnas
vill inte glömma den, underbar eller hemsk
för då den passerat genom mig har den format
mig och vad jag blir
och jag tycker det är trevligt, ja roligt att kunna se
hur jag kände då och känna hur jag inte längre håller med
jag är som min egen terapeft
vänder och vrider
lägger ned
drar upp till ytan och går vidare
vissa tycker att jag ältar, att det orden håller mig kvar
de säger att det som är värt att minnas kommer man ju ihåg
och jag svarar, hanterar du ditt liv som du gör, så gör jag på mitt vis
det här fungerar bra
för med mina ord kommer jag framåt och har du någonsin vågat skriva själv?
det är en utmaning
och jag gör det varje dag, många gånger om
det är inte så tokigt som det kanske verkar
att skriva om mycket, ja formulera allt
kanske måste jag erkänna, att jag kan finna det frustrerande att meningar ständigt rullar i mitt huvud
vad jag än gör, gråter på golvet eller åker tunnelbana
ständigt är de där
något jag måste acceptera och det är också lite fint
att min sak är att skriva
så kom inte här och säg, ord är falska eller har inte någon betydelse alls
för mina ord är inte tomma, de rymmer tusenfallt

nattankar

varför jag om natten
skriva rader efter rader
rummet lika upplyst som om det vore mitt på dagen, fast då har man ju alla lampor släckta, solen lyser då
mer pladder forsar ut
en obehindrad flod av ord
kroppen börjar säga till "energin borde fyllas" på men jag säger nej, sitter bra här på sängen
oväntade meningar formas
som till exempel de här
visste inte att det skulle vara jag om natten, det var ett tag sedan sist
och jag tänker på det hysteriska gapskrattet, det har inte heller varit här på ett tag
kanske jag nu börjar förändras, framåt igen till jag

jag glömde hur man dansar till sådan där musik med elektroniska takter

jag förstod mig inte på hur jag skulle röra kroppen
för känslan satt fast i magen
och kroppen ville inte fungera av sig själv som den annars gör
den hade frusit fast i sina leder
för känslan i magen spred sig
så jag stod där och såg dum ut
som ett litet barn som blivit av med sin spade och endast hade hinken kvar
vad skulle jag göra av den?
med galonibyxor som var sandiga och stövlar som läckte in
allt hade förlorat sin funktion
så jag gick och satte mig på en stol
med smala pinnar till tvärslåer att sitta på
och jag undrade om jag skulle få stickor i ändan
jag andades in röken och log med andra
röken kändes tjock i lungorna och jag visste att den sipprade ut i varje cell
jag tänkte att jag ska inte röka mer
nu får det bli ordning igen

söndag på en lördag

dagen tog sin början på ett förvirrat vis, så som dagar kan göra. de retas med mig. insåg att jag sovit längre än jag brukar, samtidigt som jag kunnat sova mycket mer.
i ett töcken av frågor vart jag skulle styra denna dag satte jag på tevatten. jag har börjat tycka om English Breakfast Tea, fast det egentligen inte smakar någonting men med mjölk blir det gått. egentligen kanske jag inte borde ha mjölk i alls.
jag har inte druckit te med mjölk på flera år, men här om veckan, ja alldeles här om veckan prövade jag det för första gången på väldigt länge. "det är väl bra att ha mjölk i om det får mig att dricka mer te" sa jag till mig själv och drog i mig stora klunkar. det fick mig att tänka på min farfar. min fina farfar. han dricker alltid te om sommaren, på kvällen. inget socker och ingen mjölk heller, tror jag. han sa "man vänjer sig" när jag frågade hur te smakade utan socker. det var för några år sedan. då tyckte jag tre teskedar var den perfekta mängden, kanske lite honung också. kanske lite honung.
men tills för en vecka sedan har jag inte druckit te med mjölk på år och dar. men socker kommer jag aldrig återgå till, honung kanske ibland. när halsen gör ont.
med mjölk får English Breakfast Tea en jolmig smak, jag skulle säga att den är trevlig. den inger någon form av trygghet, ett välmående och lugn. mjölk kanske är bra ändå.
och medan jag borstade tänderna lena funderade jag över min dag. och kaffe ska jag nog dricka sen, ljuvliga kaffe som jag till min egen förvåning började gilla som genom ett trollslag förra sommaren. snart är den här igen. kan du tänka dig?

set to zero

the food doesn't taste right any more
added more salt to see if I was perfectly sure
it did no change, I had to eat
keep the body going, fill out the space
I put my focus on tomorrow, an other time and a future place
one day closer to get some rest
one day closer to be to late
one more day to be filled with things I need to do
one more day not spent with you
my thoughts in circles, tirelessly darting at an unknown goal
I will fool myself, trip into an empty hole

the two sides

on one hand life sucks
on the other it does not, at all
I feel happy, satisfied
and dreadful, repulsive
I am so glad I am here, at this particular moment, at this particular place, isn't it wonderful?
and I just want to leave, run away, escape
at the same time I want to be with you, longing

I do not at all, because I am so perfectly god on my own
and I do my best, everything to succeed

though it is not, nothing is ever good enough, I could have done much more
a weak coward
a creative person who does all she can
so on one hand life sucks
and on the other it does not, at all

och jag önskade att jag var lite finare och lite bättre

jo visst har jag önskat att jag inte riktigt var den jag är. att jag var annorlunda, kanske mer som henne. för hon har många kvalitéer som jag inte har. hon gör saker jag inte gör, på ett annorlunda vis ett bättre sätt. så visst har jag önskat att jag var mer som hon och inte som jag.
och självfallet har jag önskat mig smalare och snyggare, ett annat yttre, att jag såg mer ut som henne. på vissa punkter är det nog en motsägelse i sig, men likväl som andra önskat sig det har jag önskat mig till någon annan. för vore inte livet lättare? dom säger ju det.
därtill har jag önskat mig själv smartare, rentav klipsk och kvick. för så som jag tänker kan vara väldigt långt ifrån tillräckligt och jag kan känna mig så dum. så jag har önskat mig ett annat huvud, där tankarna kretsar i andra banor och inte maler på i samma gamla enfaldiga spår. vad är det för tankar jag tänker? vart kommer de ifrån?
och jo visst har jag önskat mig själv duktigare. att jag var en sådan som kunde ge allt non-stop och som gav precis det som behövde ges för att nå målet. för det är resultatet som räknas, det enda som folk sedan ser. så varför kan jag inte alla gånger ge allt och må lite piss ett tag, bara för att vinna?
och jag har också önskat bort mitt pladder och mitt tjat. vart kommer alla tankar och knäppa idéer ifrån? kan jag inte någon gång vara aningen mer normal? och mitt konstiga sätt, hur jag är annorlunda på många vis, det har jag också velat skära av. och önskat att jag var mer lugn i mitt sätt, inte alla gånger bara brassade på. att jag tog saker och ting med en nypa salt och lutade mig tillbaka, inte bara körde på. att jag kunde göra någonting som alla andra gör det någon gång och inte göra det komplicerat, för det är så de ser det. och inte ligga uppe om nätterna med konstiga idéer...
men jag insåg att jag är jävligt bra som jag är. att jag istället ska finna dem som ser allt som jag ser som dåligt i mig, som någonting bra. och att de skulle stå ut med mig och mina konstiga idéer, kanske till och med uppskatta dem. att jag ska finna dem som bejakar mig och allt vad jag är och de skulle nog göra att jag blev mer av mig än vad jag innan var. att jag skulle finna dem som är lika konstiga som jag och med dem bli ännu konstigare fast inte konstiga alls, tillsammans. och med dem skulle jag växa som person, karaktär och bli något jag ännu inte vet men det skull förmodligen vara jädrig bra. jag ska försöka finna dem som ser att det är bra att vara som jag är jag.

give me something in return

tell me something I did not know, tell me something I have not heard before
say to me more than I can see myself, reveal the hidden on the other side
I want to know
talk me through your nightmares, explain them to me in full detail
dare to give me your dreams of the future and the memories of your past
how fragile and afraid are you?
explain your thoughts to me, tell your observations
let us have dialogue, now it is your time to give
be honest with yourself, can you be honest to me? do you have the courage?

gruppen

musiken fyller ut tomrummet mellan dem
de sysselsätter sig, ser inte ensamma ut med fokuset i en för omgivningen okänd värld
självständigheten skriker ut sitt tysta språk
acceptansen är total innanför murarna, där hoppar han omkring som en galen och hon med, hon skuttar febrilt
ingen av dem ser över muren
väggarna är gjorda av identiteter som sitter fast i deras yttre uttryck, stöpta efter samma mall och likväl deras inre tankevärld, tankarna är tåg som färdas på samma spår som inte slits ut med tiden
men vad är det som bygger murarna så höga? och vem är jag att tolka deras dans? för kanske är det jag som inte uppfattar rätt toner

by Nina Andersson

for her wordpress page, click here.

L is for love baby