trampa på alla tår jag har
riv sönder alla nerver
demolera alla mina drömmar mellan dina händer
på en sekund är skrämselsåren upprivna
slit loss allt hopp jag uppbyggt
förkasta alla planer
släng alla mina idéer i väggen
gå
och känn dig nöjd
Tuesday, May 31, 2011
var du eller var jag vilka blev vi är idag
undrar vem du är
om du alltid var
så som du tillsynes är nu
bara det att jag inte såg
då
undrar vem jag var
innan och sedan blev
till hur jag är idag
på grund av eller tack vare
det som skedde
och det jag skrev
om du alltid var
så som du tillsynes är nu
bara det att jag inte såg
då
undrar vem jag var
innan och sedan blev
till hur jag är idag
på grund av eller tack vare
det som skedde
och det jag skrev
iaktta
jag tittar och tittar
för jag vill se när det rasar
se det kollapsa framför mig
och jag vet att jag är oförmögen att göra någonting åt saken
det är det som är lättnaden
i sönderfallet kommer friheten
för jag vill se när det rasar
se det kollapsa framför mig
och jag vet att jag är oförmögen att göra någonting åt saken
det är det som är lättnaden
i sönderfallet kommer friheten
funderingar i mitt kök klockan strax över ett
mina vänner säger att mitt kök är speciellt. att just mitt kök är mysigt. jag undrar om det har med mig att göra, vilket snarare är en självgod önskan än en reell fråga, eller om det är tack vare stunderna vi delat i mitt ljusblå kök. jag tror det. tack vare timmar av att dricka te och prata. och frukostar. här sitter jag i alla fall nu, ovetandes om att klockan hunnit bli strax över ett. la märke till det först nu. samtal kan få mig så uppslukad. innan jag skrivit klart det här kommer den tickat närmare två, vilket är ett logiskt faktum. ens dumt att nämna, vi vet ju alla att tiden går. i mitt kök sitter jag och funderar på mitt livspuzzel. jag frågar mig vart jag vill ta mitt liv, här näst. för den sista skoluppgiften har jag lämnat in. vad jag skrek av lycka i fredags! övergången mellan skolliv till icke-skolliv är ett helt nytt kodat system att sätta sig in i. även fast jag jobbat sedan tidigare är det här något helt nytt, som jag måste och vill förstå mig på. just nu är det som om jag försöker greppa tag i massa olika trådar men det går inte riktigt... jag behöver mer tid och tiden behöver också att jag väntar in den.
i köket svävar en kemisk doft av hallon på mittemellannivå. för mitt aceton luktar hallon och jag skall måla om mina naglar. hon på salongen gjorde dem ljusa men jag sakll göra dem svarta. jag kände att det skulle passa morgondagen. jag dricker Ramlösa också. förut tyckte jag inte alls om mineralvatten. ett dumt påfund som smakade beskt var det. jag har druckit en halvliter. förmodligen ska jag gå och lägga mig nu. jag vet inte. förpliktelser har jag inte direkt, men är stressad ändå. kanske vill jag måla. kanske bör jag måla. jag vet inte men det gör inget heller.
i köket svävar en kemisk doft av hallon på mittemellannivå. för mitt aceton luktar hallon och jag skall måla om mina naglar. hon på salongen gjorde dem ljusa men jag sakll göra dem svarta. jag kände att det skulle passa morgondagen. jag dricker Ramlösa också. förut tyckte jag inte alls om mineralvatten. ett dumt påfund som smakade beskt var det. jag har druckit en halvliter. förmodligen ska jag gå och lägga mig nu. jag vet inte. förpliktelser har jag inte direkt, men är stressad ändå. kanske vill jag måla. kanske bör jag måla. jag vet inte men det gör inget heller.
Monday, May 30, 2011
Sunday, May 29, 2011
misstag går inte riktigt att dölja
du har en särskild burk för sudd, så att du vet vart du skall gå när du gjort fel. en särskild burk för sud, du vet: inga problem. med misstag. för du är så jäkla rädd. de är din räddning, din bakväg du smiter ut, din utväg på bruk. inga problem. och den har lock. du vet att sudden hålls instängda där. och den är rund. omöjligt att orientera sig i dess mörker. sudden kommer bli galna där.
burken står i det vita skåpet. inklämda. tillsammans med de misstag du inte kunde rader och korrigera varken slänga. och syns in te de detaljer du försökt sudda ut ändå? syns de inte svagt som ärr i pappret? om inte det, har de i alla fall gjort avtryck på det papper som därefter följer i ditt block, som varit till underlag då dina misstag gjordes och där sköts ifrån. låt blyertspennan lätt svepa över den plats där misstagen gjordes. där de tog spjärn. de kommer då framträda. fast som ljusa och omgivningen som mörk. grå.
burken står i det vita skåpet. inklämda. tillsammans med de misstag du inte kunde rader och korrigera varken slänga. och syns in te de detaljer du försökt sudda ut ändå? syns de inte svagt som ärr i pappret? om inte det, har de i alla fall gjort avtryck på det papper som därefter följer i ditt block, som varit till underlag då dina misstag gjordes och där sköts ifrån. låt blyertspennan lätt svepa över den plats där misstagen gjordes. där de tog spjärn. de kommer då framträda. fast som ljusa och omgivningen som mörk. grå.
Saturday, May 28, 2011
my favorite litte haunt
going though my old documents I stumbled over this.
I found it hard to pick a particular place to write about. For me things like that come and go. Besides, in my opinion, what matters is whom you are with, not the place you are actually at.
A place can turn into beautiful; to your favourite, just for the reason of the company you share an experience with, at that very spot. It has to do with the memories you connect it with. On the other hand, I ought to agree with the ones who say they just love a place to be alone at, where they can have time of their own, and some peace and quiet. Why not combine those two? Who said one thing excluded the other?
Therefore I chose to write about the garden outside my fathers’ house, the garden that puts me in a good, relaxed mood, where I can breath freshly.
In summer, the grass is green, the flowers red, yellow and purple. The wild strawberries make the lawn dotted of red, and the raspberries and the currants grow juicy in their bushes. Swallows are flying high up in the blue sky. You can only see a few clouds. Far away in the distance, they look like thin cotton wads someone tried to throw away, but did not succeed completely.
In my sleep I can hear dad cluttering in the kitchen from below, but it does not awake me. What wakes me up is my little sister. She comes in with a smile all over her tiny round face and crawls up into my bed. She wants to play different games and we count her toes.
Barefoot I walk out in the garden, the grass is soft and smooth beneath my feet. One by one I pick the raspberries and put them in a colourful pot I brought with me. In the kitchen, I make them into a perfect milkshake, which I have in the morning sun at the veranda where the sun glares down through the foliage. I sit there, sipping my milkshake, a warm breeze sweeps by and makes me wonder why it is not summer all year around.
However, the autumn makes me understand that. It comes with a change in the wind that brings the scent of damp earth, leaves and fruit that have fallen to the ground. Someone is burning fallen leaves, and the pillar of smoke rises whirling to the sky.
The colours shift from all green into sparkling countless of yellows, warm oranges, reds and browns. I pick the apples by climbing up the tree. In the evening I make an apple pie whoes aroma of cinnamon fills the entire house.
When winter comes, and all the snowmen there is to do are done, and a lantern of snowballs is made and lit outside the front door, I recall the summer memories from the garden. I recall the smell of barbeque in the lukewarm evenings, the chatter and laughter of the guests, the calm mood and happiness of simply laying on a blanket in the garden with someone you particularly like, just talking. Moreover, if you have strength enough you can stretch out your arm to pick a redcurrant or a raspberry.
Maybe I like to have a garden so much because it reminds me of all my earlier summers at our summer place in the countryside in the archipelago, where I spent my summers when I was little. The summers when my cousins and me ran around in our great woods playing cowboys and Indians, building huts in the trees and castles in the sand on our beach. Or maybe it is because it reminds me of the crystal of mind I get when I wander in the woods, barefoot without getting any scratches on my sole.
My Favourite Little Haunt
by Lovisa Ingman 2009 September 12th
A place can turn into beautiful; to your favourite, just for the reason of the company you share an experience with, at that very spot. It has to do with the memories you connect it with. On the other hand, I ought to agree with the ones who say they just love a place to be alone at, where they can have time of their own, and some peace and quiet. Why not combine those two? Who said one thing excluded the other?
Therefore I chose to write about the garden outside my fathers’ house, the garden that puts me in a good, relaxed mood, where I can breath freshly.
In summer, the grass is green, the flowers red, yellow and purple. The wild strawberries make the lawn dotted of red, and the raspberries and the currants grow juicy in their bushes. Swallows are flying high up in the blue sky. You can only see a few clouds. Far away in the distance, they look like thin cotton wads someone tried to throw away, but did not succeed completely.
In my sleep I can hear dad cluttering in the kitchen from below, but it does not awake me. What wakes me up is my little sister. She comes in with a smile all over her tiny round face and crawls up into my bed. She wants to play different games and we count her toes.
Barefoot I walk out in the garden, the grass is soft and smooth beneath my feet. One by one I pick the raspberries and put them in a colourful pot I brought with me. In the kitchen, I make them into a perfect milkshake, which I have in the morning sun at the veranda where the sun glares down through the foliage. I sit there, sipping my milkshake, a warm breeze sweeps by and makes me wonder why it is not summer all year around.
However, the autumn makes me understand that. It comes with a change in the wind that brings the scent of damp earth, leaves and fruit that have fallen to the ground. Someone is burning fallen leaves, and the pillar of smoke rises whirling to the sky.
The colours shift from all green into sparkling countless of yellows, warm oranges, reds and browns. I pick the apples by climbing up the tree. In the evening I make an apple pie whoes aroma of cinnamon fills the entire house.
When winter comes, and all the snowmen there is to do are done, and a lantern of snowballs is made and lit outside the front door, I recall the summer memories from the garden. I recall the smell of barbeque in the lukewarm evenings, the chatter and laughter of the guests, the calm mood and happiness of simply laying on a blanket in the garden with someone you particularly like, just talking. Moreover, if you have strength enough you can stretch out your arm to pick a redcurrant or a raspberry.
Maybe I like to have a garden so much because it reminds me of all my earlier summers at our summer place in the countryside in the archipelago, where I spent my summers when I was little. The summers when my cousins and me ran around in our great woods playing cowboys and Indians, building huts in the trees and castles in the sand on our beach. Or maybe it is because it reminds me of the crystal of mind I get when I wander in the woods, barefoot without getting any scratches on my sole.
lyckorus
skriker för att adrenalinet pumpar på för att det strömmar till och får kroppen att flyga okontrollerat omkring benen böjs och sträcks skjuter ifrån i livlig fart från underlag som färdas ibland faller vi nästan men vi fångar upp varandra varje gång för detta är att leva lycklig när friheten tar vid när vi nu når den och den är en dröm som slår in en saga vi läste när vi var små någonting som hände andra men inte oss för så gamla skulle vi nog aldrig bli
jag som den galna skriker tills det inte finns någon luft kvar och måste suga i mig ny skriker för att det är otroligt för att vi tog oss hit för att det är er jag är här med för att vi är här för att nuet är fantastiskt
öl överallt rinner ned från håret ansiktet glänser sticker i ögonen smaken i munnen kläderna absorberar rinner ned på benen skorna blir till sjöar inuti stänker ut på gatan nedanför och bilarna som passerar och vi är oövervinnerligt lyckliga
till musiken sprudlar vi vill visa världen att vi är unga vi är klara med denna skit se på oss fan vad vi är bäst! omfamnar gång på gång om och om igen och åter igen för att vi är här tillsammans för att det är över nu och en början kan ta vid som vi skapar individuellt för oss själva
fy fan vad jag är euforisk
jag som den galna skriker tills det inte finns någon luft kvar och måste suga i mig ny skriker för att det är otroligt för att vi tog oss hit för att det är er jag är här med för att vi är här för att nuet är fantastiskt
öl överallt rinner ned från håret ansiktet glänser sticker i ögonen smaken i munnen kläderna absorberar rinner ned på benen skorna blir till sjöar inuti stänker ut på gatan nedanför och bilarna som passerar och vi är oövervinnerligt lyckliga
till musiken sprudlar vi vill visa världen att vi är unga vi är klara med denna skit se på oss fan vad vi är bäst! omfamnar gång på gång om och om igen och åter igen för att vi är här tillsammans för att det är över nu och en början kan ta vid som vi skapar individuellt för oss själva
fy fan vad jag är euforisk
Tuesday, May 24, 2011
ett skeende som passerade lika snabbt förbi som en långsam promenad mellan Karlavägen och Tyskbagargatan
från en himmel varifrån solen blickade igenom molnens gap, rusade stora, tunga droppar ned. det var snarare luften som girade för dem än det motsatta. de sköts ned hårt. blev träffsäkra. men inte hukade människorna sig för dem, då solen närvarar finns det knappast mycket att rygga för. istället sprang de, iklädda förvånande leenden tog de skydd under utskjutande tak och markiser. vinden vinklade vattnet. det kastades i en sådan vinkel att det ingav känslan att mer av mig våtlades än vad som annars skulle skett, utan vinden. en regnbåge slogs upp ovanför hustaken, under de mörka molnen, som för att markera att de inte var välkomna här.
Sunday, May 22, 2011
en dag i en studio fylld av kroppar som vandrade i något de inte visste vad det var, ingen sa det heller
det märktes inte i rummet, men jag som just vandrat utanför visste att hettan stekte. för dem var det inte heller troligt, för vinden som åt sig in genom den öppna dörren var kall. de rös, till och med huttrade till ibland. jag stängde dörren och sa det är varmt, 20 grader. kanske de inte trodde mig, men det var ljust ute och det såg nog alla genom glasen.
skuggorna var det enda som hade betydelse. skapa skuggor, bli av med skuggor. skapa skuggor på rätt plats, lyfta bort dem från fel. med ljus. och akta så att inte händerna dör. ja, akta dig för stelhet. det ska synas rörelse i stillbild.
överdrivet iaktta utan att någon kan säga till. fokusera blicken på en punkt, ett ting, en del av ett ting eller person och det blir det enda som existerar. suger åt sig all uppmärksamhet om vad som finns och blir det enda, för en stund. ingen kan säga någonting för mitt jobb var att glo sönder och samman. ögonen tills de behövde blinkas fuktiga.
idéer som strömmar till, förslag. och jag i tystnaden fick rätt om vad som sedan fastställdes vara bäst. en bevismetod för egen del där jag fick möjligheten att inse att jag kan, jag har ett öga för detta med bild. jag börjar kunna stå rakryggad när jag säger det. idag var det en dag, den första dagen. jag ska skapa tusental till.
skuggorna var det enda som hade betydelse. skapa skuggor, bli av med skuggor. skapa skuggor på rätt plats, lyfta bort dem från fel. med ljus. och akta så att inte händerna dör. ja, akta dig för stelhet. det ska synas rörelse i stillbild.
överdrivet iaktta utan att någon kan säga till. fokusera blicken på en punkt, ett ting, en del av ett ting eller person och det blir det enda som existerar. suger åt sig all uppmärksamhet om vad som finns och blir det enda, för en stund. ingen kan säga någonting för mitt jobb var att glo sönder och samman. ögonen tills de behövde blinkas fuktiga.
idéer som strömmar till, förslag. och jag i tystnaden fick rätt om vad som sedan fastställdes vara bäst. en bevismetod för egen del där jag fick möjligheten att inse att jag kan, jag har ett öga för detta med bild. jag börjar kunna stå rakryggad när jag säger det. idag var det en dag, den första dagen. jag ska skapa tusental till.
utan dig skulle dagen blott bli fragment från förr
sitt med mig i soffan, kära du sitt jämte mig
berätta för mig hur jag var när jag inte var
få mig att minnas det som inte fanns,
det som svävade parallellt med mig men som jag vägrade se
plocka fram detaljerna jag gömde, det som jag inte trodde fanns
prata med mig för jag lyssnar
till de ord du egentligen inte vill säga någon
men orden, säg dem till mig för jag finns här och vill lyssna
andas ut med mig och andas in dig
för jag skall också hjälpa dig
att finnas till
och mer än så
för vi skall vinna
vi två
vi är inte födda för att förlora
berätta för mig hur jag var när jag inte var
få mig att minnas det som inte fanns,
det som svävade parallellt med mig men som jag vägrade se
plocka fram detaljerna jag gömde, det som jag inte trodde fanns
prata med mig för jag lyssnar
till de ord du egentligen inte vill säga någon
men orden, säg dem till mig för jag finns här och vill lyssna
andas ut med mig och andas in dig
för jag skall också hjälpa dig
att finnas till
och mer än så
för vi skall vinna
vi två
vi är inte födda för att förlora
Saturday, May 21, 2011
in your life there should be a you
wondrous
have no doubt in yourself and life
put your beliefe in these
like you trust the water to carry you
if you do not then do, to the reason it always will
beautiful
don't through away your lifebeautiful
thinking ugly thoughts
if you do not see
then learn to
you must
see the spectrum of colors
the shades
how light creates borderlands and therefore shadows appear
listen to life's melody
then sing along with your inner harmony
hum your hymn
fantastic
do not depreciate yourself
do not waste your time
do not accuse yourself
live
a some case
I know money can not buy it all, I know money can not buy inner happiness. still it can help along the way, at least in some cases. to be frank money helps, in itself money is worth nothing thought you ought to realize money can be the key to remove worry, make it possible for you to travel and discover new places, meet people and experience new things. by this you grow as an individual. therefore money is worth aiming at.
nevertheless, money helps to provide life with the extra golden touch, which you are in need of at some points in life and hopefully this is or will be something you can give yourself everyday. because no one, not a single person will give it to you.
also you might need help to see when you are in need of a break from the boring sense of everyday life and give yourself just that something extra. sometimes you need a helping hand without you asking for it. I believe it is called friendship, and here money can come handy.
I find it curious how it is possible to find a friend in someone I did not expect to and how I suddenly turn into that helping friend. in some cases there is a sharp eye needed and contacts is not always necessary for that. and just to see can illuminate someones life, at least for a while.
nevertheless, money helps to provide life with the extra golden touch, which you are in need of at some points in life and hopefully this is or will be something you can give yourself everyday. because no one, not a single person will give it to you.
also you might need help to see when you are in need of a break from the boring sense of everyday life and give yourself just that something extra. sometimes you need a helping hand without you asking for it. I believe it is called friendship, and here money can come handy.
I find it curious how it is possible to find a friend in someone I did not expect to and how I suddenly turn into that helping friend. in some cases there is a sharp eye needed and contacts is not always necessary for that. and just to see can illuminate someones life, at least for a while.
Wednesday, May 18, 2011
bänken för oss
jag har hittat en bänk. gått förbi hundra gånger om men inte sett. vad ögonen gör en blind. jag fann oss en bänk. vill sitta på bänken med dig. skrapa med hälen i gruset och blicka ut över husen som utgör standen. kanske sätter jag mig där nu, i solen som ännu står högt. och läser. jag får se.
vem lyssnar du till
björkarna har visst hunnit slå ut, deras blad något större än musöron. jag undrar vad de lyssnar till, eller om de endast hör sitt eget prassel?
Tuesday, May 17, 2011
Monday, May 16, 2011
artificial love
different
other
not real
dreaming
colors
power
heal
rush
lust
touch
stealing
kisses
rare few
brand new
other
not real
dreaming
colors
power
heal
rush
lust
touch
stealing
kisses
rare few
brand new
Berlin for a few days, the class of 2011
early mornings for late nights
reluctant awakening to the reason of the lack of sleep
still eager for another day
having breakfast at four pm and croissants to go in the middle of the night, or the definition might be morningdancing to the beat another step one step at your feet
sleep on the shoulder to your right
a new setting for a bunch of peoplethe people in a disguise of old prejudices impressions
a beginning in the beginning of the end of something old to something else, something new
walk talk laugh hysterical and observe
the days passed to quickly by or we had to few... it was wonderful to create memories to have something to save for the future, to remember anew
make me feel either or
make me improve my skills of life
make the emotion increase
make me inquisitive and curious
awake the hope and dreams
awake the beliefe
make me seek the joy
make me feel strong and fear-free
make me the better me
or just don't make me feel at all
let me be me, and me free
om du sa att du är vacker innan, så ångrar jag mig och säger att du är som vackrast nu, trots att jag vet att det kommer vara en lögn redan i morgon
skönhet kan vara så mycket
men med dig är det du
du endast och du i tusenfalt
med dig har jag allt
och du får verkligheten att tindra
lysa vidsträckta omkring
för du är världens mittpunkt
det jag cirkulerar runt
som solsystemet självt
ja, som narcissus fast i dig
som lampan är beroende av sin ande
utan dig jag ett skal
för som ovan nämnt; med dig badar världen i ljus, med dig blir den långt mer än underbar
men med dig är det du
du endast och du i tusenfalt
med dig har jag allt
och du får verkligheten att tindra
lysa vidsträckta omkring
för du är världens mittpunkt
det jag cirkulerar runt
som solsystemet självt
ja, som narcissus fast i dig
som lampan är beroende av sin ande
utan dig jag ett skal
för som ovan nämnt; med dig badar världen i ljus, med dig blir den långt mer än underbar
Tuesday, May 10, 2011
lås upp
för ett tag sedan bytte jag lösenord till den abstrakta värld vi spenderar stor del av vårt vakna tid i, för att med formuleringen få glorifiera vårt digitaliserade liv. bytte lösenord efter min tid, precis som du. byta lösenord efter liv. göra det till en spegelbild. dock var jag nog steget före mig själv. för orden kändes inte sanna då, men jag visste att det behövdes. det var länge sedan sist jag bytt. för var gång jag skriver in orden, läggs ytterligare sanning i dem. jag kommer närmare min verklighet.
Monday, May 9, 2011
mentality running away from a history
every step a victory my inner harmony is singing in satisfactory of days yet to come not to pass me slippery by and with this song sing I
each breath a goal achieved the now defeated the the vow has been reached when, the rhythm of lugns sprinkle and stain the body with traces of proof the face of youth
the smile the wry of a delighted face the map out of a mysterious maze the courage ascended from within the soul has been mended a start it's where I begin
each breath a goal achieved the now defeated the the vow has been reached when, the rhythm of lugns sprinkle and stain the body with traces of proof the face of youth
the smile the wry of a delighted face the map out of a mysterious maze the courage ascended from within the soul has been mended a start it's where I begin
Sunday, May 8, 2011
the master
clock tick I hear your heart beat, more rapid then your sharp and biting tongue
shouldering your way through the silence, smashing the bodies up against the wall
make them break their brittle necks and wound their flesh, as you turn by your face and lick their blood from their chests
drunken by the sea of words, we spoken people are and make our sea be stirred by your dancing odour and our words be snatched out of our shouting gaps, we have gone to far
we say to much, still we know words can not say it all, we put our belief upon thy words as if they where our soldiers to march in our war of worlds
we float only upon thy sea of communication yet we forget what is our boat and what are our oars
we believe our chatter will be our timber, yet it will not: it will turn into soul holes
shouldering your way through the silence, smashing the bodies up against the wall
make them break their brittle necks and wound their flesh, as you turn by your face and lick their blood from their chests
drunken by the sea of words, we spoken people are and make our sea be stirred by your dancing odour and our words be snatched out of our shouting gaps, we have gone to far
we say to much, still we know words can not say it all, we put our belief upon thy words as if they where our soldiers to march in our war of worlds
we float only upon thy sea of communication yet we forget what is our boat and what are our oars
we believe our chatter will be our timber, yet it will not: it will turn into soul holes
it wasn't you, but it could have been
I saw you today
you as a reflection in someone else
and I thought how beautiful you looked
I saw you today, I watched you drink your coffee
a few tables away
and the thought rested in my mind, as I emptied my cup
I thought of you today, I wondered
where you were
as I walked my way passt the streets of this small town
you as a reflection in someone else
and I thought how beautiful you looked
I saw you today, I watched you drink your coffee
a few tables away
and the thought rested in my mind, as I emptied my cup
I thought of you today, I wondered
where you were
as I walked my way passt the streets of this small town
boat trip
to run alongside the curving wave
never get past or left behind
to feel the ocean spray, the scent of sea and the reflection of light in the face
the embrace of hope and natures grace
not to think further than this; the moment of the freedom free, the never-ending shimmering water below or the white way of bubbles the boat left behind
to mark every moment whit awareness of its existence, to note it come, to be and to pass by, never to slip, never to lose
to win
never get past or left behind
to feel the ocean spray, the scent of sea and the reflection of light in the face
the embrace of hope and natures grace
not to think further than this; the moment of the freedom free, the never-ending shimmering water below or the white way of bubbles the boat left behind
to mark every moment whit awareness of its existence, to note it come, to be and to pass by, never to slip, never to lose
to win
Thursday, May 5, 2011
11. feelings
identify the signal, appreciate the message. change your perception, procedure and/or behavior.
choose meanings that empower you in your life.
final post on feelings.
choose meanings that empower you in your life.
final post on feelings.
tyst konversation
ett mellanrum
fyllt med blott ingenting, ändock laddat långt över sin egentliga kapacitet, det brukar bli så med oss
inte mer än en decimeter ifrån, nej verkligen inte längre än så för jag kunde höra dina andetag
och i tomrummet mellan oss rymdes alla frågor och tankar men knappt några svar
ett mellanrum
explosionsartat och förvirrat till den grad att det gick att ta på, men ingen av oss rörde vid det
när sedan avståndet ökade, med det steg jag tog tillbaka fick luftdraget svaren att strömma till
sanningen blev uppenbar i mellanrummet, i det som ingenting var, det var där sanningen kunde ta sin plats
och mellanrummet kunde tydligen säga mer än orden, som sas men sällan yttrades men som nu vågade sägas för att det trots allt var för sent
och det som aldrig hände ska vi inte ens tala om, aldrig tala om skulle jag säga
fyllt med blott ingenting, ändock laddat långt över sin egentliga kapacitet, det brukar bli så med oss
inte mer än en decimeter ifrån, nej verkligen inte längre än så för jag kunde höra dina andetag
och i tomrummet mellan oss rymdes alla frågor och tankar men knappt några svar
ett mellanrum
explosionsartat och förvirrat till den grad att det gick att ta på, men ingen av oss rörde vid det
när sedan avståndet ökade, med det steg jag tog tillbaka fick luftdraget svaren att strömma till
sanningen blev uppenbar i mellanrummet, i det som ingenting var, det var där sanningen kunde ta sin plats
och mellanrummet kunde tydligen säga mer än orden, som sas men sällan yttrades men som nu vågade sägas för att det trots allt var för sent
och det som aldrig hände ska vi inte ens tala om, aldrig tala om skulle jag säga
9. overloaded
revaluate what is most important in this situation. decide what is a necessity and what is decire. write down what you like to accomplish. make a list of your priorities and put them in order. find control of your events, not the opposite. master it.
på Story
vi tog väl ett glas vin eller två, kanske blev det flera
i relativt dov salong där sorlet reste sig mot taket där musiken gungade mot väggarna, slog taktfast
att du var med gladde mig, genom en miljö du tidigare inte tagit del av fick du se en annan del av mig, kanske fick jag ett nytt ansikte för dig, eller ett till
och jag fick träffa dem som jag känt sedan förut de som annars endast brukar svepa förbi men som nu gick att greppa tag i och orden, som annars flyktigt utbyts och som inte ens kan kallas dialog varken konversation, blevo nu till samtal vars meningar hade betydelse, ge och ta
och nya personer utan konstlade och komplicerade fasader att hacka sig igenom, utan lättåtkomliga och ärliga ansikten vilka gjorde att jag för en gångs skull kände mig rätt
genom andra börjar jag förstå vart jag ska vara, vart hem är
i relativt dov salong där sorlet reste sig mot taket där musiken gungade mot väggarna, slog taktfast
att du var med gladde mig, genom en miljö du tidigare inte tagit del av fick du se en annan del av mig, kanske fick jag ett nytt ansikte för dig, eller ett till
och jag fick träffa dem som jag känt sedan förut de som annars endast brukar svepa förbi men som nu gick att greppa tag i och orden, som annars flyktigt utbyts och som inte ens kan kallas dialog varken konversation, blevo nu till samtal vars meningar hade betydelse, ge och ta
och nya personer utan konstlade och komplicerade fasader att hacka sig igenom, utan lättåtkomliga och ärliga ansikten vilka gjorde att jag för en gångs skull kände mig rätt
genom andra börjar jag förstå vart jag ska vara, vart hem är
snälla snälla gissa
tro vad du vill
du skulle bara veta
snälla tro vad du vill om mig och gissa, jag ber dig
du kommer aldrig få rätt
snälla berätta dina dolda antaganden för mig, få mig att skratta
för en gångs skull
men du kommer aldrig gissa rätt
jag är steget före och jag tassar bakom
springer framför och kikar dig över axeln
jag vet mer än du tror jag ser mer än du anar
så tro vad du vill
snälla gissa
försök gissa rätt och få mig att skratta
för du kommer aldrig komma i närheten av sanningen jag lever i
men snälla, försök
du skulle bara veta
snälla tro vad du vill om mig och gissa, jag ber dig
du kommer aldrig få rätt
snälla berätta dina dolda antaganden för mig, få mig att skratta
för en gångs skull
men du kommer aldrig gissa rätt
jag är steget före och jag tassar bakom
springer framför och kikar dig över axeln
jag vet mer än du tror jag ser mer än du anar
så tro vad du vill
snälla gissa
försök gissa rätt och få mig att skratta
för du kommer aldrig komma i närheten av sanningen jag lever i
men snälla, försök
Monday, May 2, 2011
asfaltsblomma
blommor och växter som växer i staden har alltid lyckats fånga min uppmärksamhet, där de tyst står och smått vajar med vinden, draget som bildas när en bil kör förbi. jag undrar hur de klarar av att växa upp i staden. de skjuter fram mellan kvadratiska gatstenar, där bilarna kräks ut avgaser, där människornas klackar jämnar dem med marken och skamfilar deras blad om de lyckas överleva, och där jord knappt finns, eller är den där under den gjutna betongen?
denna dag som just passerat med minuter, den första maj, mindes jag vad Farfar sa till mig när jag var tio. "Lovisa, du är en asfaltsblomma." och kanske han la till, med sin dialekt som röjer hans forna finska hemtrakter "du söker dig dit, till staden".
så idag fängslades jag av denna maskrosplanta som frodades i hörnet vid Karlavägen, där inget tillsynes förutom denna planta, möjligen kunde växa. under kvällen som nu gått och bytts ut mot natt, väckte plantan minnet från den gången vi gått längs den asfalterade vägkanten och jag tänkte, att precis så är jag. Farfar hade som vanligt rätt. jag växer där inget skall gro. mina tankar frodas fast luften omkring mig är fylld av gas och många av de människor som går förbi jämnar mina blad med marken, fortsätter jag växa. jag får mina knoppar att bli till blommorna de var ämnade att bli när jag först där slog rot, trots att där knappt finns någon jord, eller gör det inte just det?
Subscribe to:
Posts (Atom)