att skriva

jag har kommit på att jag älskar att skriva
ja, jag kan faktiskt uttrycka mig så
upptäcka vad som sker inom mig med orden
inte veta vart jag ska börja, förvånas av vart texten sedan får sitt slut och därmed nya tankar sin födsel
med texterna får jag perspektiv
jag inser vad som sker
för då jag inte fattar någonting av vad det är som faktiskt händer, tvingar jag mig själv att skriva
och när jag fått mig själv att sätta ord på det outtalade
då är det som att det börjar existera
jag vågar ta på känslan, på tanken
om igen och mycket mer
vågar erkänna för mig själv vad det är jag känner, tänker och har för idé
med orden beskriver jag känslan för att minnas
vill inte glömma den, underbar eller hemsk
för då den passerat genom mig har den format
mig och vad jag blir
och jag tycker det är trevligt, ja roligt att kunna se
hur jag kände då och känna hur jag inte längre håller med
jag är som min egen terapeft
vänder och vrider
lägger ned
drar upp till ytan och går vidare
vissa tycker att jag ältar, att det orden håller mig kvar
de säger att det som är värt att minnas kommer man ju ihåg
och jag svarar, hanterar du ditt liv som du gör, så gör jag på mitt vis
det här fungerar bra
för med mina ord kommer jag framåt och har du någonsin vågat skriva själv?
det är en utmaning
och jag gör det varje dag, många gånger om
det är inte så tokigt som det kanske verkar
att skriva om mycket, ja formulera allt
kanske måste jag erkänna, att jag kan finna det frustrerande att meningar ständigt rullar i mitt huvud
vad jag än gör, gråter på golvet eller åker tunnelbana
ständigt är de där
något jag måste acceptera och det är också lite fint
att min sak är att skriva
så kom inte här och säg, ord är falska eller har inte någon betydelse alls
för mina ord är inte tomma, de rymmer tusenfallt