but don't look back in anger, I heard you say

och dom sa det finns tusen andra, men jag ville bara ha en

hello morning face

I decided today's the last day of me being ill. can not stand sitting around the apartment any longer.

i väntan på tiden

taggiga, obekväma tankar slingrar sig över ryggen ned till benen, som vill springa flera mil. ja rusa framåt, bort här ifrån. den här gamla fläcken jag står på. ligger alldeles stilla, spänner hela kroppen för att mota bort tankarna, få dem att försvinna. kniper ihop ögonen, ser stjärnfall och galaxer som exploderar.
kroppen är inte redo för maraton än, det vet jag. nej hostan måste sluta och febern helt lägga sig. sedan är även den redo att gå med i kampen. att återigen höja nävarna.
tillsvidare blir kroppen ett fängelse. den burar in mig och håller mig fast, tvingar mig kvar. det pirrar i varje cell men jag kan inte slå mig fri. inte än. när febern inte bultar längre ger det tankarna utrymme att löpa amok. likt hästar som för första gången släpps ut på grönbete, om sommaren. galopperar genom hagen så att musklerna sträcks ut under huden, som täcks av det glänsande korta håret och så att manen svallar i vågor med dess långa steg som gör hål i den gröna mattan, tvingar fram smutsen från inunder. sparkar bakut.
det är ironiskt hur jag kan bryta ned mig själv inifrån, i väntan på att bli stark.

I need to learn French

in a mysterious way it feels like the language is hidden inside of me. when watching Pari Je Taime my brain collected all small words I do not know the meaning or the spelling of, put them in hidden drawers in the dark places of my head and kept bubbling them out of my mouth, spilling them all around the floor hours after the film had ended.
this feeling comes and goes. on the subway when hearing someone speaking French I always get mad at myself. having spent... seven, seven! years trying to learn Spanish with not such a success as I wished it had been, I have started to question why I began taking the class. no reply have yet been heard. ever.
furthermore I have not felt the same eager to learn Spanish as I have felt with French for the last three years or so. it may all depend on the fact that I do not speak French and have not this far tried to learn it either and therefore can long for the process of learning it and the success of speaking it as I have not wandered the hard way to get there, through all the verbforms of present and past and future and all the words of the entire human vocabulary, or at least the vocabulary that is needed to be able to speak and make others understand at least a bit of what I am trying to say. my point is. it is always easier to long for what one do not know and is believing to be better and more easy.
anyhow. I think I will let French be my summer project. I have already looked up some "French classes" to buy on mp3. I mean, how hard can it be. listening to a phrase and repeating it. just like in Love Actually. he learns Portuguese and she learns English. how cute isn't that? it is a beginning after all.

one way of doing nothing

it seems to me I have done it all by now. I have slept, I have been sitting looking out the window, gotten angry because it started snowing again, red in a bok, watching a couple of movies, which is rare for me. I also went to my favorite grocery store five minutes from home and it made me exhausted. I have been eating all kinds of vitamin-c containing foods, plus dark chocolate, which is known for its high content of antioxidants and ice-cream, which is... well. you eat ice-cream when you're home ill. and I have been checking my e-mails and facebook and this blog a hundred of times and haven't been able to figure out what to write because, as for now, the texts are turning into nonsens and meaningless babble or being to revealing, which is no good at all times. so finally I ended up looking at all the blogs I have on my "blogs"-list (love crome) and this is kind of the lame result, still it's lovely pictures.

source: here

give to me a dream that will last into reality

rebellion (lies)

"(...)

people say that your dreams are the only things that can save ya
come on baby in our dreams, we can live on this behavior

every time you close your eyes
lies, lies!

(...)

come on hide your lovers underneath the covers, come on hide your lovers underneath the covers

(...)"

jag önskar på något vis att vi var där nu

i en annan verklighet i en annan vardag den nya vardagen det nya livet som vi skapar tillsammans själva bygger höga torn av fylliga drömmar som sträcker sig högt mot skyn långt ovanför marken rubbas inte av vinden som sliter river får trädkronorna att rassla.
i staden med asfalten som påminner sig brännande het ångor som stiger från inunder djup inifrån ventilerar trycket så att ingenting exploderar ingenting kommer förstöras hållbart och stabilt solida drömmar som färdas på tanketrådar solen som når marken trots husen.
människorna som fyller staden karaktärerna som vandrar gatorna förgyller den får den att gnistra med liv skratten ekar mellan husväggarna och mellan väggarna inne på caféer resturanger barer klubbar musiken som slår upp portarna för evigt nattliv.
såpbubblorna vi blåste skulle svepa längs gatorna följa vinden och gunga med i den tumult bilarnas luftdrag skulle skapa få dem att slå kullerbyttor mitt i luften vi skulle glädjas åt deras färd för vi skulle känna precis likadant, fast inte så bräckliga.

promenera runt i en cirkel

huvudet bultade när jag böjde mig ned för att dra på mig skorna. måste ut och andas. känna luften frisk dra i mig. fösa mig framåt. i skyltfönstren och bilarnas välpolerade lack såg jag reflektionerna av mina egna ben. de tog steg efter steg men kändes avlägsna. försökte finna gator med sol men husen kastade sina skuggor och gjorde dem färre. folket vimlade. solglasögonen spärrade in dem ytterligare. inköpskassarna dinglandes i snören från deras händer. kassar i hård papp som man får när man handlar exklusivt. jag kunde inte gå längre. satte mig på en bänk och tänkte, nej nu spyr jag. fan inte här. hostade härligt rossligt ned från botten av lungorna. försökte få syret att mota bort känslan. en mil hem. tio minuter som max. styrde åter stegen in bland folkmassan. parrerade, anpassade mina steg efter andras.
på den lilla skinnpallen i hallen, en sådan där liten pall från 30-talet, föll jag ned. brottades med ytterkläderna. inte blev jag friskare av en liten promenad, men att prata med dig var fint.

tufft på det icke coola viset

jag satt där och fick orden slängda på mig alla negativa små ord. jag kunde inte stoppa dem inte slå dem tillbaka jag tog emot. vet inte ens om jag sa tack, för att du upplyste mig om verkligheten och med den tryckte framtiden längre bort eller snarare kanske drog den närmare på ett otäckt vis. jag vill inte vara där än. jag sa knappt ett ord, för det kan jag inte göra när jag blir ställd, förlorar perspektivet. så jag satt stilla och undrade vad fan är det som händer? undrade om min verklighet var en lögn. var det sanningen som du hade i dina händer och kastade på mig?

quote

trapped in a cold

the head constantly aching, pounding. the throat is soar, the never-ending coughing and numb feeling in my body. it all makes me tired. it has been a week. still I do not know the secret of relaxing, to fokus on doing nothing. what kind of teenager am I? why can I not sleep until one o'clock and why can I not lock myself up for a few days? why do I have to do so much all the time?
I guess, when I do nothing I start to think and when I start to think there is no return. the thoughts whril as they like. and I do not want that, not for now.

på Cirkus

"90 % av alla människor faller, 10 % av dessa är de som ställer sig upp. det är så livet är." /Daniel Adams-Ray

nå högre

ett par vårskor med klack och med en tjock sula vill jag ha. för att komma lite högre ovanför marken, för att nå aningen längre. men inte en för hög och smal klack så att jag vajar, utan en robust klack vill jag ha. en klack som stöttar upp mig, fyller en funktion och får mig att gå med en annan, ja en bättre hållning. och skon ska vara lätt att ta på, det ska gå kvickt att komma iväg, det behöver jag. det ska kännas bra när jag går i mina skor, långa kliv längs långa gator som tar mig dit jag vill. skavsår vill jag inte ha. kanske är det en oundviklig företeelse när det kommer till nya skor, kanske är det ett krav jag rent utav inte kan ställa men då ber jag om smärre skavsårsbesvär. för jag vill att skorna ska följa mina fötter, men de formas nog med tiden. för jag lovar att jag kommer använda dem ofta, kanske varje dag.
nya skor behöver jag nu att gå i, veta att jag är en aning högre upp från marken, aningen längre. det är just vad jag behöver.

by james whitmore

tystnadsplikt

jag får inte säga ett ord om sanning, för verkligheten skulle rasera då, men gud så nära jag var
inte yppa ett ord om sanning, för motgångar och känslor som att känna sig krossad är inte något vi pratar om, men syns det inte igenom? märks det inte?
märks det inte på mig där jag går, syns det inte i stegen eller på min hållning? hörs det inte när jag talar och blir min rörelser inte falska i och med tystnaden? jag vet inte, jag bara försöker.

reflektion

kanske ungefär såhär

turning tables

i periferin av min ögonvrå

jag går och marken svajar under mig. försöker tänka att det är som det ska. det kanske är såhär det egentligen ska vara, men det gör stegen ostadiga och mina fötter att kännas osäkra när det slår mot marken. andas in och andas ut. vattenansamlingarna fulla av skit reflekterar ändock ljuset från skyn, men det är inte konstigt att ljuset kan nå marken, så nakna som träden är.
folk passerar och de ser inte mig, men jag ser på dem. precis som de är för mig, är jag för dem en i mängden. de är en massa som inte når fram trots att jag försöker se. det är tragiskt. men jag kan omöjligen minnas alla. på sin höjd i alla fall en. men det vet personen inte om, som just passerade genom min värld. andas in och andas ut. fortsätt jaga på som alla andra.
himlen är ljus, jag ser molnen som kastar sina skuggor på marken. skapar förändring trots sitt avstånd. fåglarna kvittrar gömda bland grenarna, jag ser dem inte. hör knappt bilarna som tutar. asfalten är naken nu, jag rundar vattenpölarna, tar omvägar för att akta mig. luften är friskare men jag andas ut rök i mina andetag. andas in och andas ut.

träd

vad heter de där träden, vars långa stammar reser sig stolta och ståtliga likt spujt ur marken med rötter som förankrar dem djupt ned i jorden finner vattnet
vad heter de där träden vars grenar sträcker sig upp mot skyn, inte en enda åt ett annat håll utan alla rakt upp och som ivrigt förlänger sina armar för att nå solens sken, de klarar sig om vintern
vad heter de kloka träden, jag skulle gärna vilja veta för jag vill lära av dem: bestämt kämpa mot sitt mål, himlen och vara helt enad, med sig själv
men de träd, som inte sträcker sig så högt ovanför marken utan som med sina robusta stammar tillåter grenarna att sprida sig, sträcka sig vitt omkring likt en öppen famn upp mot oändligheten även de ser ut att blomstra och särskilt om sommaren trots sin mildare framtoning frodas de, ska jag inte likväl lära av dem? och namn är inte nödvändigt i alla avseenden, kanske detta är ett sådant.

på ritorno

I have always liked being alone. it may be because I sort of am the only child of my family, or at least have been the last fourteen years or so... and here I sit. by myself at a café in sunny stockholm, feeling quiet good about my self. watching people, thinking, I do a lot of thinking at cafés and I may draw a sketch of the circus in my mind... no pressure, no demands. though lately I have come to the understanding of sharing. it makes everything so much more beautiful. so come and share a moment with me. I'll call you. pick your phone up when it rings. coffe is my saviour. and I will be rescuing you. and do me a favour and save me to.

personer

här om veckan satt jag ned med dem, jag satt inte tillsammans med dem utan jag satt endast med dem. undrandes satt jag där, i någon form av lätt panik och frågade mig själv vad tusan jag skulle säga, för jag kände mig helt fel. jag visste ingenting, kunde ingenting, hade världens sämsta sociala kompetens, kunde inte komma på någonting att säga som de skulle godta. inga tankar, åsikter eller idéer hade jag inför dem, jag hade inget liv och därför satt jag ganska tyst. de pratade på och jag kände dem avlägsna, drev iväg i mina egna tankar.
en eftermiddag för inte alls länge sedan, spenderade jag tillsammans med en av mina vänner och hans vän jag tidigare inte träffat. det förvånade mig hur lätt samtalen flöt, in i varandra och huller om buller och jag förundrades, hur bra de fick mig att känna mig. tankarna om värdelöshet kändes långt mer främmande än tidigare och jag undrade vad som utgjorde skillnaden.
för några dagar sedan var jag tillsammans med några härliga människor en heldag. inte har jag skrattat så mycket, skrattade högt och jag kom på mig själv med att inte tänka särskilt mycket innan jag slängde ur mig orden och konstiga vittsar. jag var helt enkelt inte rädd.
utifrån detta började jag att fundera: vilka personer ska jag umgås med?

by Anders Kylberg

skrattattack. ordbajseri. välmående. långsamt tuggande och sexylexy. det är gött att få skratta tills tårarna rinner och det inte går att prata. jag kände att det gjorde mig gott.

by Hannah Hedin

igår efter skolan tog jag mig till Vasastan och jobbade till kvällen.

and my mother said "it looks like death itself"

watercolor on cotton paper.

two images picturing roses

aristoteles sa att själen är i två delar

vart är vi på väg i denna oändlighet, åt rätt håll! ja men det är det ingen som vet... men kanske åt det håll dit näsan pekar; rakt fram du vet? ja men om jag vänder mig om? då blir det en helt annan verklighet. är det så, att livet färdas dit vi vill? då vill jag göra om det här livet som jag hittills lev, tack en omgång till. men det är dumt, för då skulle du inte veta det du vet idag och ångrar du dig verkligen? för det gör inte jag. nej jag ångrar mig inte, det skulle betyda jag ångrar både dig och mig, ångrar livet och mig i sig. det är dumdristigt att ångra, för du har alltid ett val. de valen tog dig hit och är det inte en ganska pjåkig bit? jo vars det är kanske just vad det är, men jag undrar fortfarande; är det bäst att vara här?

en bra bok

vid sidan av min säng, på mitt nattygsbord har jag en vit bok med spiralrygg och ett gummiband runt, för att hålla tätt. i sig är det ganska värdelöst, skröppligt om inte annat, men det har blanka sidor.
för någon vecka sedan, säg var det inte mer? sa du att det skulle göra mig gott att skriva ned vad som är bra med varje dag, vad som är bra med mig och kanske också vad jag är tacksam för i livet, att jag skulle lära mig att tänka i de banorna och på sikt, på sikt skulle det förändra mig, precis som det skulle förändra dig om du också skrev. jag sa kanske ja, det skulle nog vara något.
och för varje sida jag fyller minskar bokens värdelöshet och det är fint att det är lite skröppligt. stundom känner jag även min minska med den, så som jag kan känna ibland, jag tror även du har känt det. när rymden är oändlig.
det är inga stora saker jag skriver, inga övermäktigheter eller självhyllningar... jag behöver inte vara bäst för att känna att jag är bra. utan jag skriver de små detaljerna som ingen annan kan se, som jag gör varje dag. och i blocket sparar jag dem. där finns de bevarade och vardagsdetaljerna blir inte så värdelösa som de annars hade varit och jag tror att kanske ja, på sikt kommer det göra gott. men just nu har jag bara lite svårt att se.

heartbreaker

us

urban dictionary

a lovisa is a girl with long curly hair that tends to get in everybodys face. when she walks her body kinda jumps up and down and to the sides. a lovisa is very muddle-headed and has no local content what so ever. she wears stylish clothes in combinations that no one would think of and her looks changes from day to day like a chameleon. a lovisa is a crazy person that you always will have fun with. gorgeous guys tends to fall for her.

people are strange when you are a stranger

long I have been thinking of judging people. who are to judge somebody else? because you never know the entire reason of somebody's actions, you never know what lies behind. you do not know the persons entire story and even if you think you do, you probably don't because there is always a second layer.
the one person you hopefully know everything about is yourself. can you, by that consideration, judge others with yourself as starting point, and make your own priorities and values in life the frame of that judgement?
still, you have always your free will. you can not blame your bad choices on your background etcetera. yet some people do not know they have that free will and to the reason of their earlier life they do not have the ability to make a certain kind of choices...
there may not be an answer.

shadowlight lightshadow

kräksjuka i morgonljus

slår uppögonen och önskar att jag inte gjort det, medvetenheten får mig att känna illamåendet, långa andetag till badrummet på något vis orkar jag ta två steg i taget uppför trappen och sedan sitter jag där på klinkersen, böjd över toalettstolen. spolar spolar spolar. grumliga virvlar.
stapplar ned och faller tillrätta i fåtöljen, du skrattar frågar frågor som jag inte riktigt orkar svara på, du pratar på, får mig att svagt le. vi sätter oss i soffan, vardagsrummet fylls av ljus och toner, du lyssnar på mitt tjat. det är lättare att prata när jag ligger ned.
när du gått, när du verkligen behövde gå för annars kommer jag komma för sent och jag hade verkligen velat stanna men jag måste verkligen gå och jag nickar klart du ska gå till jobbet. när dörren smäller igen, tre gånger om för den ville inte samarbeta med dig, även den ville inte att du skulle gå, försöker jag läsa en tung bok men orden ville inte gå in, de sitter kvar, fastklistrade på pappret. svarta på det vita.
de tre filtarna värmer inte, de värmer inte alls, försöker krypa ihop, på något vis dra nytta av min kroppsvärme som inte existerar och jag somnar, vaknar till och förvånas över att klockan inte hunnit bli ens tolv och jag önskar att tiden ska gå snabbare. tittar på skuggorna som vandrar längs parketten, får fönstrena att bilda rutmönster.
vaknar till av att du ringer, din muntra röst i andra änden men den känns avlägsen, gissar att det var jag. vi hörs senare. jag hasar mig upp på armbågarna, ser mig omkring, huvudet molar dunkar med pulsen. skuffar undan de blå topparna, hur har mitt hår hunnit bli så långt? och jag masar mig ut till köket. medan mackorna blir precis på gränsen till brända i kanterna, sätter jag mig på den röda pallen med huvudet i handen. funderar över hur jobbigt fundamentala företeelser kan vara när kroppen inte är på topp...

keffaste ever

när något är dåligt, under din förväntan så att du blir uppgiven och irriterad på samma gång, då är det kefft. keff keffare keffast. keffo. att keffa sig.

och fy faan vad tillvaron kan te sig kefft, ditt jävla keffo! och dagen var keff för det var kefft att vakna om morgonen och kefft att inse att jag var tvungen att stiga upp och maten smakar kefft och ingenting. lektionerna var ganska keffa rakt igenom och läraren snackade på om någonting hyfsat värdelöst och titta solen skiner men det är kefft ändå för jag är inomhus, fan vad kefft. och du är keff och jag är keff, ditt keffo! keffo keffo keffo!

användningsområdet för kefft är nog lika brett som det är för nice, får se när jag använder nice igen.

staden som tänker

gator som tar slut bortom ögats förmåga, som jag vet fortsätter långa och smala efter det. gator, om jag kan kalla dem vidsträckta, som springer ikapp med solen och som löper tätt inpå husens väggar. gator som doftar av regn och som med dess framfart sköljs rena från skiten. gator som blänker i solen. gator som leder mig rätt och som leder mig fel, när jag inte vet. eller gator som hjälper mig att gå bort tankar, lägga dem längs med trottoaren och låta gatusoparna ta hand om dem om morgonen. gator som jag gått tusen gånger om, gator som påminner mig om dig. andra gator, nya gator får mig att glömma eller se nytt tänka nytt inse nytt eller som håller mig kvar vid tanken.
den senaste tiden har jag märkt att jag gillar anblicken av tomma långa gator.

bluER

kladdade på mer av himmelsblå, som om jag med hjälp av färgen dit kunde nå. till himlen som stundom syntes nära ovanför, synd att verkligheten fantasin förgör. för det var nog vad det var, en fantasi om framtiden underbar. nu är det nya tag som gäller, få tillbaka visionen som jag ska göra sann. om framtiden så sprakande levande underbar och grann.

rolling in the deep

middag från förr, det är Nice

de ler i samtalen, ser på varandra och frågar och funderar, stannar upp. en kommentar fälls, får skratten att bryta sig lösa från inuti. samtalen flyter obehindrat på, flyter i vågor och tar plötsliga svängar, vänder helt om.
de räcker och sträcker, armarna korsas men det är som ett förutsagt mönster som alla vet om, ingen behöver ens säga ett ord. räcka sträcka ge och ta hälla upp. mer?
och vi hade allt från augusti, fast mycket mer än det ändå. det blir så när tiden går. på bordet stod det nu, det vi annars brukade köpa på vägen till strandpromenaden och avnjuta på en bänk med medelhavet som utsikt. dess blå färg är oslagbar och likväl värmen. vi mindes klibbet.
och visst var det annorlunda nu, ett halvår senare... men det var inte dåligt för det. en fulländad känsla som uppfyller, tänk vilka fantastiska människor det finns. i situationer som sådana finner jag mig alltid undrandes, hur det kommer sig att jag får vara en del av gemenskapen, tillsammans med dem. det är något som ständigt kommer fascinera mig. för det är otroligt vad människor kan ge varandra.
utanför porten möttes vi inte av en vägg av kyla, det börjar bli varmare även på kvällarna. vi styrde stegen till det lilla berg och park där vi brukade ligga i gräset för några månader sedan, äta grillad kyckling och dricka öl. landskapet har bytt form. det har vi nog med. du sa du älskade stockholm nu, jag sa det är nog du. jag vet inte om du förstod. men vi satt där i alla fall, vi fyra och såg ut över stockholm tillsammans och vi sa ja, standen är vacker. för ljusen tindrar, vissa av dem flyter över broarna och andra får byggnaderna att finnas. vi sa det var vackert.

så mycket bättre

våren väcker vaksamheten till liv igen

se på solen, den har börjat skina dagligen nu. dropparna som faller från taken slår hårt mot fönsterbläcken. hårt mot hårt. gruset strös som på nytt på maken då snön töar bort. får stegen att knastra. fuktiga fläckar blänker i solen. reflekterar ljuset upp mot skyn igen.
detaljerna i vardagen framträder med ljuset. det är älskvärt, jag har kommit fram till att jag tycker om solljus. det väcker själen i allt, ger lyster. skapar skuggor. hinder till dit solen inte når. en avgränsning av dess framfart. jag tycker om skuggor. difusa eller skarpa. flyktiga, som pilar längs marken tillhörande någon annan. eller stabila skuggor, som väntar på solens vandring för att byta plats och struktur. världen blir vacker när jag börjar iaktta detaljerna igen.

denna dag

"vet du, det här känns som en bra dag. inte för att de andra dagarna inte varit bra, men hur som helst så känns denna dag lite extra bra på något vis. jag vet inte varför, men det behövs inte heller vetas. att den är bra räcker fint."

på bonden

dina klackar mot marken, anpassade mina steg efter dina. din arm i armkrog, jag höll nära balanserandes på isiga gator. vi kunde inte falla dit ned, vi hade landat tillsammans i en skratthög, det vet jag. andetagen en två tre. det var vi mot världen, lite så kändes det faktiskt. det varade i alla fall för i natt, en natt till och gärna dagar med.
prat prat ord ordflöde. pannorna nästan möttes, du berättade jag lyssnade frågade kändes bra att få höra. dina ord. kanske igen sen?
koppla bort koppla in en annan del, det kändes skönt i nattes tidsresa. det gjorde mig gott, att placera mitt fokus där, inte mer än trettio centimeter framför. och i tiden endast. nu. nu nu nu. vad var framtiden?
två till oss samma samma lika smak med sugrör. perfekt övervägd med ananas. han hade visst gjort drinken, kan vi få dacapo av skaparen själv måntro?
lämnade plikten tung bakom följde dig i din bana mellan nattglada. skuttade skrattade vilt indian omkring i mitten. mina blå toppar flög, skrud runt huvudet. luften tog slut vi andades mer. galna gester som gled genom kroppen. golvet blev fötternas rymd att flyga genom. leendet och skrattet infann sig, uppstod inifrån.
mörka gator med mycket ljus. gå hem i stadens nattliga dås. tänka på framtiden en aning, ser kragen som måste tas tag i min krage.

nytt nytt nytt

i höstas hade jag incestpanik, det var alltid vi som satt på samma gamla söderfik, ständigt samma komponenter i samma jädra spel, de bytte endast plats, cirkulerade en ytterst lite del, kanske ändrade de en nyans ibland men annars var det som det alltid brukade...
bara aningen mer trassel, för folket från de olika polerna blev vänner tillslut, fast ingen av dem trodde att det kunde gå förut, alla blev vänner i en enda stor härlig församling, där alla visste allt om alla och alla blev kära i alla och alla bråkade med alla jag kunde inte andas!
jag kände obehag! oroade mig för att mina tankar för evigt skulle vandra i de gamla banorna för evigt aldrig skapas nya och aldrig göras om, det var i denna veva som paniken kom, för jag var rädd att synapserna och connectome:serna i hjärnan skulle stagnera, sluta förändras sluta upp totalt och det kröp i kroppen varje tanke som inte var en ny äcklade mig...
no offense men jag var rädd att samma gamla tjat skulle tuggas för evigt... egentligen låg det hos mig, för människor förändras konstant, så att allt skulle förbli det samma var ett faktum som inte gick ihop med realiteten, men jag hatade känslan som kröp sig på, att sitta fast och inte kunna gå
så jag sparkade slog och viftade bort, drog mig undan och sökte tittade efter nytt... och lite ledsen är jag väl om jag sårade någon i den nya svängen, men nej, jag ångrar ingenting
det var precis jag behövde, ny luft att andas in och det gjorde mig verkligen gått, jag kände det redan så starkt då mer energi med nya personer som tog mig till nya platser, med nya ögon, nya tankar, nytt tal blev min tillvaro underbar
jag tackar mig själv för att jag bytte riktning och jag tackar dem som mötte mig där, för utan den vändningen skulle jag inte vara här, där jag nu är.

omdaning

de börjar klockan sju. bankar smäller slår borrar sönder det gamla utsidan ska bort. rycks ur min sömn men den är lätt ändå om morgonen huvudet snurrar på drömmarna finns inte kvar.
i vardagsrummet blir oljudet (o-ljud?), slagen av metall mot metall, borr möter vägg och rösterna, aningen mer avlägsna bara en aning. äter lite så som jag behöver, ser på bilarnas eviga ström utanför på väg sällan stannar det.
det är fasaden som ska renoveras. allt gammalt skit ska bort. husets ögon ska också bytas ut, där felen blivit för markanta, där det inte längre fungerar att se. nya ramar till samma tomma utrymme.
jag undrar om de ska börja varje morgon klockan sju, eller om det kommer bli värre... i sådana fall kommer jag få mycket gjort.

den svenska modellen

"hur mår du?" rösterna lät svävande från långt borta, mina andetag susa vidare genom lungorna, försökte få kroppen att förstå att det var över nu. de pratar med varandra tänkte jag, männen på gymmet med de stora blodådrorna som väl synliga flyter över deras biceps. huden tunn och vit. musklerna spelar under den vid minsta rörelse.
en hand på min axel, jag tittar upp från golvet där jag ligger i en crossover av framstupasidoläge och fosterställning. ansiktet är alldeles nära, tätt intill. kornblå tröja. tre andra par ben står en liten bit ifrån, alla män. ”hur mår du?” han ser visst orolig ut, de bruna ögonen blir större i frågan och jag finner mig själv skratta till ”nej men det är bra” och jag säger det snabbt, för snabbt för att ligga på golvet och försöka andas inte tänka på någonting mer än andetagen in och andetagen ut cirkulera. och jag lägger till förklaringen ”nej bara matt…” han envisas ”det är inte någon medicin eller nått?” och jag förstår inte vad det skulle vara, men jag önskar att det hade varit det, att det hade gått att ordna med någon medicin eller nått. så jag upprepar det jag just sagt och tackar som frågar, tack.

blicken hade jag fäst i taket. det gjorde det lättare att placera den där, uppåt och jag hade sprungit tills jag känt känslan av illamående komma krypandes in från vrårna, började känna att jag inte orkade mer. som sagt gör människan alltid det, när vi tror att vi inte kan ta ett steg till kan vi alltid springa vidare två mil till. det är ett faktum, så jag tänkte att det är lätt nu och det gick lätt. lättare än vad jag trodde, för med electro dunkandes mellan trumhinnorna med musiken som fyllde upp hela mig, kände jag att det var lätt. så jävla lätt. lätt att springa vidare de sista sex minutrarna. och jag visste att illamåendet kom av mjölksyran, musklerna som inte fick tillräckligt med syre. det var bara att fortsätta andas och jag visste att jag skulle klara det.
och det gjorde jag. lätt.
 visst var det ingen lögn att jag var matt och efter mina många ”tack, tack för att du frågar men jag är bara lite matt… ansträngde mig så” med ett leende, ifrågasätter jag det nu. för han fann mig där på golvet, såg att inte allt var som det ska när jag gömde mig för lysrören under mina blanka armar över huvudet över ögonen det var för starkt att se på inte än… som svensk, som svensk kunde jag inte säga ”nej, det är fan åt helt jävla pisshelvete, tack för att du ger lite av din uppmärksamhet till mig och ser mig för en stund. tack för att du undrar och kan ta en andel av min börda i något så lätt som en fråga” men sådant kan man ju inte säga! inte när man är svensk. för det svenska samhället har lärt oss, håll i hatten nu du som läser, det har lärt oss att vi inte ska göra oss till besvär för andra, för det är vad vi är när vi yttrar ett problem eller en åsikt som går emot normen eller om vi inte gör som andra gör, som andra alltid har gjort.
nej, som svensk ska du baka in alla dina problem i små fina mjuka söta lätta ord, så att de sakta dalar till marken, inte orsakar kras och brak när de väl når dit, så att inte fasaden krackelerar, för det skulle vara hemskt om det skulle ske! att visa en annan individ som egentligen inte alls har med ditt liv att göra, att det i ditt liv inte står 100 % rätt till. det är imbecillt. förjävligt. akta dig för allt är gjort av glas.
att säga som det är ”tackar som frågar det är rakt åt helvete” finns inte på den svenska kartan. för spanjorer är det vad som är rätt. inte rygga undan för sanninge, men inte är vi spanjorer här inte, detta är ju sverige! svea rike! kung och fosterland!

därför kände jag mig så dum, vad är detta för missgynnande försvarsmekanism? varför får jag inte vara ärlig? för att jag besvärar? han frågade och ville ha svar, men inte det ärliga svaret, men varför frågade han då? varför är det så svårt att säga någonting rakt ut? varför så jävla rädd??

tillsvidare antar jag att jag får ta och finna mig i denna svenska norm av artighet och väluppfostran som det anses att vara, i alla fall tills jag samlat mod nog att bryta den. se! absurt! jag måste samla mod för våga vara ärlig i mitt eget liv! fördömda samhälle! till jordens undergång med dig! den svenska modellen är fan ta mig helt jävla fucking absurd. värdelös.

peace.