nu är jag trött på mig själv. jag orkar inte höra mitt pladder. varför framföra mina tankar och idéer jämt och ständigt? varför säga något alls? för ingen orkar lyssna längre ingen vill höra, särskilt inte jag. och mina enfaldiga tankar som maler på som gamla kvarnhjul. blir slitna men fortsätter likväl ändå.
jag är less på sättet jag formulerar mig och hur jag finner mina ord. vad är det för vokabulär jag har? rymmer jag inte mer? och svenska språket har för övrigt endast nio vokaler, hur enfaldigt är inte det? och jag finner konstiga liknelser och metaforer. hur drar jag mina paralleller, hur ser jag dem? och därför kan jag inte begripa att jag ens skriver nu. se, mitt inkonsekventa vis. men det är väl ett beroende jag har att skriva.
jag måste bli av med mina beroenden! för jag har tröttnat på hur jag vandrar i samma mönster, hur jag upptäcker dem fel och likväl fortsätter jag gå. vem är så dum att den gör det?
och jag är trött på att jag är klantig och rör till det, vanligtvis med ord. jag måste sluta upp att använda dem. de gynnar mig inte, gynnar ingen alls.
No comments:
Post a Comment