om morgonen har jag börjat vakna till minnet av drömmen jag just drömt. det var länge sedan sist men nu har det börjat ske oftare. i drömmen är det samma figur som framträder, i scenarion jag önskat hänt. i drömmen sker det som tiden tog, det som aldrig skedde, det som aldrig gavs till verkligheten.
den första drömmen i ledet som nu de senaste nätterna följt, var en dröm jag drömt för några veckor sedan i vilken jag sprang över Slussentorget för tiden var knapp, du skulle snart försvinna. om jag minns drömmen rätt hann jag inte, jag var helt enkelt för långsam eller du kanske för snabb. jag vaknade med den totala chocken i varje cell. jag skrynklade ihop mig själv och somnade med ögonbrynen tätt sammandragna.
nu vaknar jag om morgonen med ångestdrabbad förundran och en liten gnutta lycka av vad som just i drömmen hänt. för drömmen var fin nästan vacker, dock fylld av vemod och sedan en önskan om att det var verkligheten själv. men jag lägger mig i sängen tänker att jag hoppas att jag drömmer en till dröm även i natt. och jag tror att när jag slutar drömma, hoppas att jag ska drömma, kommer jag att kunna uppskatta verkligheten igen. jag får se när det slutar.
No comments:
Post a Comment