personer

här om veckan satt jag ned med dem, jag satt inte tillsammans med dem utan jag satt endast med dem. undrandes satt jag där, i någon form av lätt panik och frågade mig själv vad tusan jag skulle säga, för jag kände mig helt fel. jag visste ingenting, kunde ingenting, hade världens sämsta sociala kompetens, kunde inte komma på någonting att säga som de skulle godta. inga tankar, åsikter eller idéer hade jag inför dem, jag hade inget liv och därför satt jag ganska tyst. de pratade på och jag kände dem avlägsna, drev iväg i mina egna tankar.
en eftermiddag för inte alls länge sedan, spenderade jag tillsammans med en av mina vänner och hans vän jag tidigare inte träffat. det förvånade mig hur lätt samtalen flöt, in i varandra och huller om buller och jag förundrades, hur bra de fick mig att känna mig. tankarna om värdelöshet kändes långt mer främmande än tidigare och jag undrade vad som utgjorde skillnaden.
för några dagar sedan var jag tillsammans med några härliga människor en heldag. inte har jag skrattat så mycket, skrattade högt och jag kom på mig själv med att inte tänka särskilt mycket innan jag slängde ur mig orden och konstiga vittsar. jag var helt enkelt inte rädd.
utifrån detta började jag att fundera: vilka personer ska jag umgås med?