jag går och marken svajar under mig. försöker tänka att det är som det ska. det kanske är såhär det egentligen ska vara, men det gör stegen ostadiga och mina fötter att kännas osäkra när det slår mot marken. andas in och andas ut. vattenansamlingarna fulla av skit reflekterar ändock ljuset från skyn, men det är inte konstigt att ljuset kan nå marken, så nakna som träden är.
folk passerar och de ser inte mig, men jag ser på dem. precis som de är för mig, är jag för dem en i mängden. de är en massa som inte når fram trots att jag försöker se. det är tragiskt. men jag kan omöjligen minnas alla. på sin höjd i alla fall en. men det vet personen inte om, som just passerade genom min värld. andas in och andas ut. fortsätt jaga på som alla andra.
himlen är ljus, jag ser molnen som kastar sina skuggor på marken. skapar förändring trots sitt avstånd. fåglarna kvittrar gömda bland grenarna, jag ser dem inte. hör knappt bilarna som tutar. asfalten är naken nu, jag rundar vattenpölarna, tar omvägar för att akta mig. luften är friskare men jag andas ut rök i mina andetag. andas in och andas ut.
No comments:
Post a Comment