middag från förr, det är Nice

de ler i samtalen, ser på varandra och frågar och funderar, stannar upp. en kommentar fälls, får skratten att bryta sig lösa från inuti. samtalen flyter obehindrat på, flyter i vågor och tar plötsliga svängar, vänder helt om.
de räcker och sträcker, armarna korsas men det är som ett förutsagt mönster som alla vet om, ingen behöver ens säga ett ord. räcka sträcka ge och ta hälla upp. mer?
och vi hade allt från augusti, fast mycket mer än det ändå. det blir så när tiden går. på bordet stod det nu, det vi annars brukade köpa på vägen till strandpromenaden och avnjuta på en bänk med medelhavet som utsikt. dess blå färg är oslagbar och likväl värmen. vi mindes klibbet.
och visst var det annorlunda nu, ett halvår senare... men det var inte dåligt för det. en fulländad känsla som uppfyller, tänk vilka fantastiska människor det finns. i situationer som sådana finner jag mig alltid undrandes, hur det kommer sig att jag får vara en del av gemenskapen, tillsammans med dem. det är något som ständigt kommer fascinera mig. för det är otroligt vad människor kan ge varandra.
utanför porten möttes vi inte av en vägg av kyla, det börjar bli varmare även på kvällarna. vi styrde stegen till det lilla berg och park där vi brukade ligga i gräset för några månader sedan, äta grillad kyckling och dricka öl. landskapet har bytt form. det har vi nog med. du sa du älskade stockholm nu, jag sa det är nog du. jag vet inte om du förstod. men vi satt där i alla fall, vi fyra och såg ut över stockholm tillsammans och vi sa ja, standen är vacker. för ljusen tindrar, vissa av dem flyter över broarna och andra får byggnaderna att finnas. vi sa det var vackert.