slår uppögonen och önskar att jag inte gjort det, medvetenheten får mig att känna illamåendet, långa andetag till badrummet på något vis orkar jag ta två steg i taget uppför trappen och sedan sitter jag där på klinkersen, böjd över toalettstolen. spolar spolar spolar. grumliga virvlar.
stapplar ned och faller tillrätta i fåtöljen, du skrattar frågar frågor som jag inte riktigt orkar svara på, du pratar på, får mig att svagt le. vi sätter oss i soffan, vardagsrummet fylls av ljus och toner, du lyssnar på mitt tjat. det är lättare att prata när jag ligger ned.
när du gått, när du verkligen behövde gå för annars kommer jag komma för sent och jag hade verkligen velat stanna men jag måste verkligen gå och jag nickar klart du ska gå till jobbet. när dörren smäller igen, tre gånger om för den ville inte samarbeta med dig, även den ville inte att du skulle gå, försöker jag läsa en tung bok men orden ville inte gå in, de sitter kvar, fastklistrade på pappret. svarta på det vita.
de tre filtarna värmer inte, de värmer inte alls, försöker krypa ihop, på något vis dra nytta av min kroppsvärme som inte existerar och jag somnar, vaknar till och förvånas över att klockan inte hunnit bli ens tolv och jag önskar att tiden ska gå snabbare. tittar på skuggorna som vandrar längs parketten, får fönstrena att bilda rutmönster.
vaknar till av att du ringer, din muntra röst i andra änden men den känns avlägsen, gissar att det var jag. vi hörs senare. jag hasar mig upp på armbågarna, ser mig omkring, huvudet molar dunkar med pulsen. skuffar undan de blå topparna, hur har mitt hår hunnit bli så långt? och jag masar mig ut till köket. medan mackorna blir precis på gränsen till brända i kanterna, sätter jag mig på den röda pallen med huvudet i handen. funderar över hur jobbigt fundamentala företeelser kan vara när kroppen inte är på topp...
No comments:
Post a Comment