taggiga, obekväma tankar slingrar sig över ryggen ned till benen, som vill springa flera mil. ja rusa framåt, bort här ifrån. den här gamla fläcken jag står på. ligger alldeles stilla, spänner hela kroppen för att mota bort tankarna, få dem att försvinna. kniper ihop ögonen, ser stjärnfall och galaxer som exploderar.
kroppen är inte redo för maraton än, det vet jag. nej hostan måste sluta och febern helt lägga sig. sedan är även den redo att gå med i kampen. att återigen höja nävarna.
tillsvidare blir kroppen ett fängelse. den burar in mig och håller mig fast, tvingar mig kvar. det pirrar i varje cell men jag kan inte slå mig fri. inte än. när febern inte bultar längre ger det tankarna utrymme att löpa amok. likt hästar som för första gången släpps ut på grönbete, om sommaren. galopperar genom hagen så att musklerna sträcks ut under huden, som täcks av det glänsande korta håret och så att manen svallar i vågor med dess långa steg som gör hål i den gröna mattan, tvingar fram smutsen från inunder. sparkar bakut.
det är ironiskt hur jag kan bryta ned mig själv inifrån, i väntan på att bli stark.
No comments:
Post a Comment