"hur mår du?" rösterna lät svävande från långt borta, mina andetag susa vidare genom lungorna, försökte få kroppen att förstå att det var över nu. de pratar med varandra tänkte jag, männen på gymmet med de stora blodådrorna som väl synliga flyter över deras biceps. huden tunn och vit. musklerna spelar under den vid minsta rörelse.
en hand på min axel, jag tittar upp från golvet där jag ligger i en crossover av framstupasidoläge och fosterställning. ansiktet är alldeles nära, tätt intill. kornblå tröja. tre andra par ben står en liten bit ifrån, alla män. ”hur mår du?” han ser visst orolig ut, de bruna ögonen blir större i frågan och jag finner mig själv skratta till ”nej men det är bra” och jag säger det snabbt, för snabbt för att ligga på golvet och försöka andas inte tänka på någonting mer än andetagen in och andetagen ut cirkulera. och jag lägger till förklaringen ”nej bara matt…” han envisas ”det är inte någon medicin eller nått?” och jag förstår inte vad det skulle vara, men jag önskar att det hade varit det, att det hade gått att ordna med någon medicin eller nått. så jag upprepar det jag just sagt och tackar som frågar, tack.
blicken hade jag fäst i taket. det gjorde det lättare att placera den där, uppåt och jag hade sprungit tills jag känt känslan av illamående komma krypandes in från vrårna, började känna att jag inte orkade mer. som sagt gör människan alltid det, när vi tror att vi inte kan ta ett steg till kan vi alltid springa vidare två mil till. det är ett faktum, så jag tänkte att det är lätt nu och det gick lätt. lättare än vad jag trodde, för med electro dunkandes mellan trumhinnorna med musiken som fyllde upp hela mig, kände jag att det var lätt. så jävla lätt. lätt att springa vidare de sista sex minutrarna. och jag visste att illamåendet kom av mjölksyran, musklerna som inte fick tillräckligt med syre. det var bara att fortsätta andas och jag visste att jag skulle klara det.
och det gjorde jag. lätt.
visst var det ingen lögn att jag var matt och efter mina många ”tack, tack för att du frågar men jag är bara lite matt… ansträngde mig så” med ett leende, ifrågasätter jag det nu. för han fann mig där på golvet, såg att inte allt var som det ska när jag gömde mig för lysrören under mina blanka armar över huvudet över ögonen det var för starkt att se på inte än… som svensk, som svensk kunde jag inte säga ”nej, det är fan åt helt jävla pisshelvete, tack för att du ger lite av din uppmärksamhet till mig och ser mig för en stund. tack för att du undrar och kan ta en andel av min börda i något så lätt som en fråga” men sådant kan man ju inte säga! inte när man är svensk. för det svenska samhället har lärt oss, håll i hatten nu du som läser, det har lärt oss att vi inte ska göra oss till besvär för andra, för det är vad vi är när vi yttrar ett problem eller en åsikt som går emot normen eller om vi inte gör som andra gör, som andra alltid har gjort.
nej, som svensk ska du baka in alla dina problem i små fina mjuka söta lätta ord, så att de sakta dalar till marken, inte orsakar kras och brak när de väl når dit, så att inte fasaden krackelerar, för det skulle vara hemskt om det skulle ske! att visa en annan individ som egentligen inte alls har med ditt liv att göra, att det i ditt liv inte står 100 % rätt till. det är imbecillt. förjävligt. akta dig för allt är gjort av glas.
att säga som det är ”tackar som frågar det är rakt åt helvete” finns inte på den svenska kartan. för spanjorer är det vad som är rätt. inte rygga undan för sanninge, men inte är vi spanjorer här inte, detta är ju sverige! svea rike! kung och fosterland!
därför kände jag mig så dum, vad är detta för missgynnande försvarsmekanism? varför får jag inte vara ärlig? för att jag besvärar? han frågade och ville ha svar, men inte det ärliga svaret, men varför frågade han då? varför är det så svårt att säga någonting rakt ut? varför så jävla rädd??
tillsvidare antar jag att jag får ta och finna mig i denna svenska norm av artighet och väluppfostran som det anses att vara, i alla fall tills jag samlat mod nog att bryta den. se! absurt! jag måste samla mod för våga vara ärlig i mitt eget liv! fördömda samhälle! till jordens undergång med dig! den svenska modellen är fan ta mig helt jävla fucking absurd. värdelös.
peace.
No comments:
Post a Comment