i höstas hade jag incestpanik, det var alltid vi som satt på samma gamla söderfik, ständigt samma komponenter i samma jädra spel, de bytte endast plats, cirkulerade en ytterst lite del, kanske ändrade de en nyans ibland men annars var det som det alltid brukade...
bara aningen mer trassel, för folket från de olika polerna blev vänner tillslut, fast ingen av dem trodde att det kunde gå förut, alla blev vänner i en enda stor härlig församling, där alla visste allt om alla och alla blev kära i alla och alla bråkade med alla jag kunde inte andas!
jag kände obehag! oroade mig för att mina tankar för evigt skulle vandra i de gamla banorna för evigt aldrig skapas nya och aldrig göras om, det var i denna veva som paniken kom, för jag var rädd att synapserna och connectome:serna i hjärnan skulle stagnera, sluta förändras sluta upp totalt och det kröp i kroppen varje tanke som inte var en ny äcklade mig...
no offense men jag var rädd att samma gamla tjat skulle tuggas för evigt... egentligen låg det hos mig, för människor förändras konstant, så att allt skulle förbli det samma var ett faktum som inte gick ihop med realiteten, men jag hatade känslan som kröp sig på, att sitta fast och inte kunna gå
så jag sparkade slog och viftade bort, drog mig undan och sökte tittade efter nytt... och lite ledsen är jag väl om jag sårade någon i den nya svängen, men nej, jag ångrar ingenting
det var precis jag behövde, ny luft att andas in och det gjorde mig verkligen gått, jag kände det redan så starkt då mer energi med nya personer som tog mig till nya platser, med nya ögon, nya tankar, nytt tal blev min tillvaro underbar
jag tackar mig själv för att jag bytte riktning och jag tackar dem som mötte mig där, för utan den vändningen skulle jag inte vara här, där jag nu är.
No comments:
Post a Comment