inschallah

i utbildningssyfte uppsökte jag tillsammans med några av mina klasskamrater en moské idag. det är något speciellt med religiösa platser och platser ämnade för lugn, innre lugn. i den på något vis orientaliska doften, trots att moskén låg belägen i centrala stockholm, vandrade vi ledsagade lugnt omkring, oss unga damer iförda kopor. jag kände att det var svårt att gå snabbt.
högst upp i kupolen fördes vi. i ljuset satt vi och lyssnade till hans engagerade ord. han brann. därför var det fint att lyssna på hans ord.
vid besökets slut, stressade alla iväg. de ryckte sig själva ut ur lugnet, utan någon som helst eftertanke eller reflektion (kan det verkligen ha varit så?). deras liv var ju schemalagt! det gällde att skynda sig, men jag kunde inte.
plötsligt kände jag magen, eller snarare solar plexus. där gjorde det ont. och det ilade i ryggraden, vid svankens början. jag kunde visst sträcka på mig tio centimeter till. sedan kom vågen. likt en tsunami sköljde känslorna över mig. inte kunde jag mota bort dem och inte kunde jag förbi se dem. de kom till mig, dock hade de nog varit där hela tiden, och jag var tvungen, i mitt lugn där jag var så otroligt mottaglig, öppna mitt sinne för dem och låta vattnet forsa.
hand i hand gick du och jag där ifrån i solens sken. det kändes fint att hålla din hand. jag gör så med ingen annan, du är ingen annan. och vi tänkte tillsammans, i solljuset, du och jag.
det var fortfarande brottom när vi anlände tillbaka till tunga stenväggar och inkapslade utrymmen. de stressade i sig maten, men jag kunde inte. det gick inte. jag kunde inte skynda mig för min kropp sa nej varje cell kände nej och jag kunde inget annat än att följa mig själv.
i många samhällen lever vi idag i ett ständigt tempo. ett tempo som konstant, absolut utan avbrott, skall ta oss framåt. framåt till något bättre något nytt något annorlunda en förändring. varför?
i det lugnet jag fann idag i moskén, kunde jag inte följa med denna ström. lärarinnan sa "skynda dig och ät lite snabbt och kom så fort du kan" jag tittade på henne med ett uttryck av bittert oförstånd, men det hann hon inte se. hon var redan långt borta. "skynda dig" jag? och vad betydde skynda? vad hände med var sak har sin tid? och ta sin tid? och vad hände med individualismen som så starkt förespråkas i det svenska samhället idag? inte kunde jag tvinga min kropp att gå snabbare än vad den kunde göra just då. det skulle ha varit ett rent och skärt övergrepp.
av mina känslor lät jag mig uppslukas. eller. snarare kände jag in mig själv. kände vad jag ville. med all respekt mot mig själv kunde jag inte göra annat, och för att få andra människor att respektera mig och mina val, måste jag börja med att respektera mig själv och de kommer följa mitt exempel.
jag tänkte på världens oljud och den absurda miljö som människan har tvingats och valt att leva i. är det inte absurt? vi, djuret från naturen, lever under sådana omständigheter där vi har bestämda tider för att vakna, äta, vara fokuserad och prestera, äta igen, vara effektiv under långa perioder (syftar på den fysiska kapaciteten som en människas hjärna har förmåga till att fokusera på en och samma sak, vilket är sju minuter åt gången, alternativt 40 minuter att arbeta med något effektivt) och detta i en miljö som är fylld med brus och onaturliga rörelser. hur står människor ut? det är väl det som kallas "att gå in i väggen" när det hela tar stopp och psyket och kroppen säger emot. lite sent att reagera då.