ingenting smakar längre. i alla fall inte som kaffe. visst äter jag, men inget smakar som kaffe. bryggde eftermiddgaskopparn med kanel och kummin. vispade mjölk så att diskbänken blev prickig och även fläckig på sina håll, en front av ljus värme svepte in över den mörka ytan som säkert innan också var kall, kände inte efter. undrar om disktrasan kommer lukta unket nu. sur mjölk. men jag kunde inte bry mig.
tre koppar är för mig det perfekta, med inte så mycket mjölk att kaffet förlorar uppmärksamheten. nej, kaffet skall vara den dominerande faktorn, den framhävda komponenten i koppen. skummet landar uppepå, ett mjukt moln av bröstmjölk, det är så underligt. kossa.
så landar det där någonstans i bukens vrå, för att sedan av tarmluddet eller nått sugas ut och färdas till varje cell, ruska om, de uppiggande decilitrarna av drycken som tar mig upp till normalläge. hur levde jag innan kaffe? i någon form av undre värld som jag trodde var den enda? åjo. så kan det ha varit. upplysning och omvändelse. herre jävlar vilken tur.
No comments:
Post a Comment