jag kände inte kylan, jag såg snön men kunde inte ta till mig den. gatorna var klädda i ljus. fötterna masserades mot den ojämna marken för varje steg. kroppen började andas. armarna pendlade längs sidorna, väckte dem och händerna till liv. tankarna var lite var stans. de flög fritt upp mot den mörka himlen.
jag hade just pratat med dig i telefon. du berättade om din andningspaus. känna efter. ja, och fan vad alla svenskar ska planera. framtiden framtiden framtiden, och vad ska du göra sen då? jag orkar inte det tjafset. om det är misstag ni tror att jag kommer göra, visst, då gör jag mina misstag. varför så rädda för att göra fel? är det inte vad vi i vanliga fall kallar erfarenheter? jag tänker inte planera nu, kan inte och vill inte. varför känner jag ens att jag måste? är det inte det vi inte planerar som brukar bli aldra bäst? när vi inte tänker efter så mycket, utan istället känner vad vi vill och går på intuition? och mål och drivkraft och drömmar har jag så det räcker till alla. oroa er inte. jag ska inte oroa mig, hade jag tänkt.
No comments:
Post a Comment