ett skeende som passerade lika snabbt förbi som en långsam promenad mellan Karlavägen och Tyskbagargatan

från en himmel varifrån solen blickade igenom molnens gap, rusade stora, tunga droppar ned. det var snarare luften som girade för dem än det motsatta. de sköts ned hårt. blev träffsäkra. men inte hukade människorna sig för dem, då solen närvarar finns det knappast mycket att rygga för. istället sprang de, iklädda förvånande leenden tog de skydd under utskjutande tak och markiser. vinden vinklade vattnet. det kastades i en sådan vinkel att det ingav känslan att mer av mig våtlades än vad som annars skulle skett, utan vinden. en regnbåge slogs upp ovanför hustaken, under de mörka molnen, som för att markera att de inte var välkomna här.