blommor och växter som växer i staden har alltid lyckats fånga min uppmärksamhet, där de tyst står och smått vajar med vinden, draget som bildas när en bil kör förbi. jag undrar hur de klarar av att växa upp i staden. de skjuter fram mellan kvadratiska gatstenar, där bilarna kräks ut avgaser, där människornas klackar jämnar dem med marken och skamfilar deras blad om de lyckas överleva, och där jord knappt finns, eller är den där under den gjutna betongen?
denna dag som just passerat med minuter, den första maj, mindes jag vad Farfar sa till mig när jag var tio. "Lovisa, du är en asfaltsblomma." och kanske han la till, med sin dialekt som röjer hans forna finska hemtrakter "du söker dig dit, till staden".
så idag fängslades jag av denna maskrosplanta som frodades i hörnet vid Karlavägen, där inget tillsynes förutom denna planta, möjligen kunde växa. under kvällen som nu gått och bytts ut mot natt, väckte plantan minnet från den gången vi gått längs den asfalterade vägkanten och jag tänkte, att precis så är jag. Farfar hade som vanligt rätt. jag växer där inget skall gro. mina tankar frodas fast luften omkring mig är fylld av gas och många av de människor som går förbi jämnar mina blad med marken, fortsätter jag växa. jag får mina knoppar att bli till blommorna de var ämnade att bli när jag först där slog rot, trots att där knappt finns någon jord, eller gör det inte just det?
No comments:
Post a Comment