tufft på det icke coola viset

jag satt där och fick orden slängda på mig alla negativa små ord. jag kunde inte stoppa dem inte slå dem tillbaka jag tog emot. vet inte ens om jag sa tack, för att du upplyste mig om verkligheten och med den tryckte framtiden längre bort eller snarare kanske drog den närmare på ett otäckt vis. jag vill inte vara där än. jag sa knappt ett ord, för det kan jag inte göra när jag blir ställd, förlorar perspektivet. så jag satt stilla och undrade vad fan är det som händer? undrade om min verklighet var en lögn. var det sanningen som du hade i dina händer och kastade på mig?