alldeles här om natten, drömde jag om en våräng där gräset redan växt sig högt och svajade med den varma luften, som solen fick att sakteliga cirkulera med dess strålar. ekarna stod stadiga och vänliga utspridda över det vidsträckta låglänta landskapet, med lummiga lövverk dignande inte mer än en meter ovanför marken. med sina en gång förankrande rötter spretandes i vädret låg gamla stammar vilandes i den yviga vegetationen, från inunder vilka växtligheten kämpat sig fram och nu hade kommit att ta över. stammarna var knappt synliga trotts deras påtagliga storlek.
ängens enda blomster var vitsippor och blåsippor som växte om varandra i opropotionelig storlek. de var lika höga som gräset och dess kronblad var större än ägg, men vitsippor och blåsippor var det.
av ren lycka sprang jag ut på ängen, gjorde piruetter i det midjehöga gräset. skrattade och sprang. mitt hår, som var sommarblont, svallade ljust bakom mig där jag kastade mig genom naturen. och jag kastade mig om och om igen och föll varje gång ned på marken, som tog emot mig mjukt och behagligt, så att jag varje gång jag föll kunde resa mig utan några som helst skråmor. och så fortsatte jag med mina piruetter och hopp vidare genom gräset.
No comments:
Post a Comment